För lite mer än en vecka sedan så blev jag sjuk.
Mycket sjuk.
Inte cancer, inte så sjuk.

Det var njurarna som sa ifrån igen.

Jag hade ständig feber upp till 41 grader.

Så nu har jag precis kommit hem efter 6 dagar på infektionskliniken på karolinska i huddinge.
Alla prover och värden sjönk i botten.
Så jag fick ligga med syrgas och min siamesiska tvilling "Droppet".
Just nu känner jag mig som en daggmask i kroppen ungefär,

alldeles skakig och sladdrig.

Det uppstod situationer då jag rätt ut frågade personalen om jag någonsin skullevakna upp igen i falll jag somande.
Dödsångest helt enkelt.

Orkar inte skriva mer om detta just nu.

Tiden rinner ut och det närmar sig,

dag för dag, vecka för vecka.

Snart är det fyra FYRA 4 hela år sedan du tog beslutet,

gjorde ett val och...Tog ditt liv.
Tog ditt liv och en bit av mitt hjärta med dig.
Tomheten har ekat, tomheten har gjort ont.
Jag har gråtit oändligt många tårar.

Onda tårar.

Och jag har skrattat om fina minnen och sedan gråtit ytterligare en tår.
Jag saknar dig älskade vän.
Jag saknar dig så att jag går sönder inombords.

Du är borta.

Och jag kommer aldrig få min vän tillbaka.

16 år.

Vi var 16 år, du och jag.

Men nu sitter jag här nästan fyra år senare, och du är borta.
Du är borta och kommer aldrig tillbaka.

Tiden läker inga sår, allt blir bara mer komplicerat tycker jag.
Det känns som igår.

Det känns overkligt.

Hur kan man dö?
Hur kan något som varit så ytterst väldigt levande bara dö.

Sluta existera.

Vi var 16 år.
och alldeles nyligen fyllde jag 20.
20 år, men du...
Du består, du kommer alltid vara 16 år.

(Jag önskar så att du hade stått ut)