Ibland är du bara för gullig knäppskalle.

Vad ska man göra när impulserna bara skriker i en.

När de får en att känna sig så värdelös.
En börda, pest. En parasit.
Du hör inte hemma här.

Du kommer aldrig bli frisk, självständig.

Vill de att jag ska ge upp, bara lägga mig ned.

Behandling efter behandling.

Misslyckat.

Vad är det för fel på mig?
Varför hjälper det inte, varför blir jag inte fri från det här.

varför blir jag inte fri från mig själv.

År efter år efter år.
Hoppet kommer och hälsar på då och då.

Och jag är vart enda gång så naiv att jag tänker att NU denna gång kanske det blir bra.

Jag är inne på min sjätte eller sjunde behandling...jag kan inte ens hålla räkningen längre.
Men inget fungerar, jag har testat alla former.

Nu är de tvungna att gissa.

Skapa en behandling, för jag passar inte in i någons ramar.
Jag behöver tid och trygghet, tillit som näst intill ingen kan ge mig.

Frustrationen byggs upp och känslorna löper amok.
Jag måste klara det den här gången.

Det känns lite som lyckas eller dö.

 

 

Smärtan, värken den sitter så långt in.
Jag vet inte vad jag ska göra längre.

Humöret åker åt alla håll och kanter, jag stöter bort de som står mig närmast.

Jag stöter bort alla.

Det här är min skit, min röra, mitt smuts och jag vill inte blanda in någon i det.

Jag går runt som en känslolös robot, men ändå värker det så långt in.
Hur kan man känna men samtidigt vara så tom.

Ensamheten, att känna sig så innerligt ensam.

Att vara så ensam och samtidigt inte klara av att vistas med andra människor.

Människan är en kompliserad art med signaler jag inte förstår.

Jag känner mig så främmande, inte bara med andra utan även med mig själv.

Jag får panikkänslor, jag måste ut, jag måste bort.

Det här ör inte min kropp, det här är inte mitt.

Men jag är fast med det, jag måste lära mig leva med det.
Men med den här kroppen, den här känslan så finns det inget liv.

Det känns som om alt i min närhet dör, blommar ut.

Jag vill känna, jag vill känna något riktigt, något annat än det här.

Smärtan, hur paradoxalt är det inte.

Att bota smärta med smärta.
Ont mot ont.
Jag vill känna att jag...lever?

Nej, nu är det dags att ta ytteligare några chill-pills (lagligt utskrivna) och försöka dämpa bruset och sorlet i mitt huvud, min hela kropp. 
Jag vill inte att denna känsla ska leda till en blodig röra.

Jag är klar med det, det vill jag inte känna till.

Hon som överlevde kanske?, hon som borde ha varit du.

Efter lång väntan.

Smärtsam och utdragen väntan så verkar det som om jag har  fått en plats på ett HVB hem på kungsholmen här i stockholm.
Placeringen kommer att vara 1-2 år som det låter på dem (soc+Lss).

Det är som sagt ett behandlingshem (för de som inte vet vad ett hvb hem är) och det är inte första gången jag blivit placerade på instutitioner. Den stora skillnaden nu är att det är "frivilligt", jag har ett val.

Tidigare har det gått haffsigt och slaffsigt till och jag har blivit skickad landet runt med olika sorters tvångsvård.
I mars så ska vi gå på studiebesök (mamma och soc har redan varit där) och även om det är skönt att jag inte blir tvingad till vården så känns det märkligt...eller anorlunda helt enkelt.

Förut kämpade jag för att bli "fri" men nu behöver vi kämpa för att jag ska få hjälp, allt känns liksom lite bak och fram.

Det har varit väldigt stressigt senaste tiden. Mamma har planerat semestrar som jag ska med på, men jag har kännt att jag egentligen inte kan planera någonting innan jag vet vart jag ska bo, och den gamla återkommande faktorn..hur jag ska må.

Om allt går som det ska så kommer jag vara på detta beh.hem i 1-2 år somsagt och sedan bli flyttad till ett gruppboende i tungelsta, och ev en egen lägenhet tillslut.

Men jag är så rädd för att bli sviken. Sviken, lurad och övergiven för så känns det.

Ingen har tagit sitt ansvar, jag har hamnat i kläm och folk har lovat för mycket.

De har fått mig att känna mig speciell, men jag blir tvungen att tänka på det här sättet har jag kommit framtill, för att inte bli sårad i onödan: Alla är utbytbara och det finns knappt någon/någonting som är speciell.

De bara säger så för att man ska lita på dem.

Hej jag heter Patricia, jag har behandlats värre än en trasdocka och folk har ständigt ljugit mig rätt upp i ansiktet. Jag har fått nog nu och hoppas för mitt eget bästa att jag aldrig kommer bi så naiv igen att jag tror på vad de säger. Jag vill ha ett liv och sedan vill jag bli lämnad ifred med det. Jag vill bokstavligen flytta ut i en hydda i skogen och bygga min drömgård (kommer du ihåg Nina nu när du är där uppe bland stjärnorna).
Jag ill släppa mitt såkallade bagage.

Men jag vet nu.

Jag vet att jag adrig kommer bli mig sjölv igen. 

Nu är jag tillbaka efter ca en vecka inlagd på slutenvården (psyk).

Jag sov och sov och sov och sov.

Tog mina mediciner som jag ska göra och fick ett sammanbrott eller två.

Nu ska jag försöka ha en lugn helg även fast det stormar inombords.

Nu är det en sådan där hemsk vecka med årsdagar och månadsdagar osv osv.

Din födelsedag, begravning.

Och isabelle, lilla lilla isabelle.

Ingen av er var beredda att gå än.

Jag har dina sista ord klingandes i mitt huvud: "Jag hoppas du överlever tills du känner att du kan börja leva på riktigt"

Och nina, jag var så rädd. Du var så skör, så sjuk och vi alla kände ångesten, du ville inte.

Du hade inte levt klart, ingen av er.

Men vi försökte vara en familj ända in i det sista, vi höll ihop så gott vi kunde.

Och du sa att du var glad.

Du var glad att du fått spendera dina sista ca 2 år, med oss, intensivt, som den familj vi var.

Du var glad att du fått lära känna din familj på riktigt.

Och så kom döden hand ihand med cancern.

Och du var tvugna att lämna oss, alla satt vi helt maktlösa, det fanns inget att göra, förutom att finnas där.

Och sedan somnade du in.

Hur kan man bara somna in.

Hur kan man vara levande den ena sekunden och sedan bara somna.

Somna förgott, och aldrig mer öppna ögonn igen.

Jag saknar dig, jag saknar er.

Isabelle, jag önskar att du väntat. 
Jag önskar att de hade tagit hand om dig, på riktigt.

Men det är bara byrokrati och pengar nu för tiden.

Jag kämpar på, en dag i taget.

Men jag är trött, så innerligt trött på detta kämpandet.

Finns det en framtid?

Finns det ett liv under all denna smärta, sorg och röra av minnen.

Finns det något konstant.

Är det någonting, någon som kommer stanna.

8år i helvetet.
Tillslut kan man inte lita på ett ord någon säger.

Att någon ska ta sitt ansvar.

Att någon ska skydda en och stå upp för en för vi var barn.

Vi var BARN, 16 år.

Och någon skulle ha tagit sitt ansvar, fast istället så hamnar man i det stora gräns landet.

Sprickan där barn försvinner.

8 år i helvetet och jag är så trött.
Mina känslor susar runt i ett vaccum.

Tomheten, saknaden och krigssåren.

Sorgen över att livet inte vill mig väl.

Och så frågar jag mig själv igen,

Är det värt det.

Är det värt kämpandet.
Ge mig frid.
Jag vill leva i frid.

 

Och ni får vila i frid mina änglar.