Jag försvann i tankarna och minnet igen.
Mitt medvetande försvann från jorden och jag med den.
Jag försvan till en värld med endast rädsla och sorg.
Med våld och saknad.
Ensamhet och skada.

Jag försvann i tiden
Där ingen kunde skydda mig längre.
Där ingen kunde se vd som hänt.

Sen kom trupperna och hämtade hem mig igen.
Hämtade hem mig så polisen inte skulle få ta mig,
helst aldrig mer röra mig igen, men man kan inte helgardera sig mot sånt.

Blåslagen och ont.
Hjärtat skriker med ett huvud som dunkar.
Iband spelar inget någon roll.
Men jag lovade dig, att jag skulle aldrig, aldrig låta det som hända med dig, hända med mig.

Imorgon är det din dag igen.
Imorgon är dagen då en del av mig dog och aldrig kom tillbaka.
Imorgon är det 1 ½ år sedan vi andades samma luft.
Imorgon så är det dagen då du vände dig bort och gick.
Dagen då jag aldrig, aldrig skulle få vara dig nära igen.

Hjärtat saknar och skriker.

Jag vänder mig om och undrar vad som hände med världen.
Vart försvann ljuset?
Hur ska vi kunna leva utan dig.

Hur ska vi kunna fortsätta leva ett liv, när du faktiskt är död.
När du är död, och jag aldrig får röra dig igen.

Denna smärta får mig att tappa balansen och skaka inombords.
Denna smärta får mig även ibland att undra om någonting ens har en mening längre.
Det spelar ingen roll vad jag gör.
Jag kan kasta möbler, jag kan skrika.
Jag kan gråta,bråka,löpa amok.
Men ingenting, ingenting kommer aldrig ha någon mening.
För det spelar ingen roll vad jag jag.

För vad jag än gör, så är du fortfarande borta.
Och vad spelar då detta för roll?

Vad spelar det så kallade roll för mig, när allt du ville vara att leva...
...Och allt jag ville vara att dö.
Men nu är det jag som "lever" och du är den som är död.
Du är den som var tvungen att lämna oss och dö.

Kan någon bara säga som det är, hon är död.
Inte borta, inte gått vidare, inte någon annanstans.
Hon är död.

Jag är i en svacka,

en nedåtgående spiral.

Allt är fel, alla är fel.

Jag vill bort, slita mig loss.

Jag orkar inte sorgen, jag orkar inte kraven.
Jag står inte ut, var jag än är.
Minnena kväver mig långsamt, och jag FÖRSTÅR inte vad det är som händer.
Fullt ös medvetslös, nu struntar jag i vad de gör av mig.

Jag orkar inte lådsas, jag orkar inte försöka.
Jag orkar inte att andra/personalen försöker, jag vill att de FÖRSTÅR.
Jag vill inte att de ska lära känna mig, jag vill att det ska känna mig ändå.
Jag orkar inte förklara, jag vill bara att de förstår.
Jag vill att någon förstår utan att jag ska behöva förstå åt dom.

Jag förstår inte signalerna, jag förstår inte vart dom är.
Jag lever i ingenmansland, vart jag än är så kan jaginte känna mig hemma.
Jag drömmer om ett liv, den ända chansen jag ser är att FLY.
Avvika, sticka här ifrån. Som vanligt.
Som vanligt så förstår jag vad som kommer hända.

Jag är inte NORMAL.

Jag sticker i ren desperation och folk ser, folk hör folk känner,

att på henne, MIG, så är det något fel fel fel.

De ringer polisen, som tar på mig.

Jag brottar ned dem, psykiatrin tar mig.

Spänner fast mig med breda läder-remmar.

Hårt, fast i en säng.

De kommer med sprutor igen.

Och jag är fast igen.

En katastroftanke blir till verklighet.
Och vanföreställningar delat med paranoia.
Men vanföreställningen är sann, för var jag än går så ser de att JAG ÄR FEL!
Vart jag än går så vänder blickar, jag blir efterlyst, jag blir tagen av fel orsak.

Jag är inte arg, jag blir bara så trött av alla tårar på natten.
Jag är inte våldsam, jag behöver ingen kravall-polis, jag är bara väldigt väldigt rädd.
Jag vill inte vara otrevlig, jag vill bara bli förstådd.

Men jag orkar inte försöka mer nu får det gå som det går.
Jag orkar inte hålla inne allt,
Jag exploderar ju ändå.

Det är mycket som händer och ångest som jag inte står ut.
Som ett spöke från förr så tränger sig minnena på.

Allt jag kan göra då är att gråta och skrika, dämpa med piller, sova runt dygnet.

Jag vill hem, jag vill verkligen hem.
Men jag har ingen jävla aning om vart det är.

Jag kan kort och gott kalla förra veckan för Helvetesveckan.
Jag har och har haft en rejäl dipp i humöret. Och efter incidenten då jag blev hämtad av polis och bälteslagd på psykakuten så sov jag dygnet runt till ca fredag. 
Jag hade återkommande REJÄLA ångest attacker då jag blev så klaustrofobisk att jag var tvungen och gå ut NU NU NU!
Det var lite stökigt här på behandlingshemmet, men sådant händer.
Så när personalen var upptagna med att ta hand om den andra situationen på beh.hemmet så skickade jag ett sms att jag gick ut för att jag inte kunde andas. 
Väl nere så tänder jag en cigg och sedan rullar två pikét bussar med kravall-poliser in.
Jag släpper ciggen skyndar mig därifrån när jag hör dem skrika från 20 m avstånd.

"Släpp allt du har i händerna, och lägg dig ned på magen"
Jag får PANIIIK! ( De som känner mig vet om min EXTREMA polis fobi, jag får andnöd bara av att skriva ordet)
Inte igen, inte igen tänker jag.

Vad är detta, en mardröm?
Har jag fått en psykos?

Men nej tyvärr, det var varken en psykos eller mardröm.

Dom var där, och de tog in sikte på MIG!
Efter en lång brottningsmatch med 6 poliser så får de ned mig på mage, och då var det kört!
På med handfängelse och benlås och när paniken börjar vara påväg att lugna ned sig, så inser jag att jag fortfarande har 6 poliser på mig och det blir en ond jävla cirkel med panikattack på panikattack på panikattack.
Var jag inte självmordsbenägen innan så var jag definitivt det efter.
Efter en alldeles för lång stund så kommer personalen springandes och ber alla poliser släppa mig och gå från platsen.
Den natten var lång. Väldigt lång.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, tillslut satt jag och grät i duschen med iskallt vatten som tyngde ned mig.
Minnena och paniken griper tag i mig i jämna mellanrum, och det känns som om hjärtat hoppar över några slag och nålar i lungorna.
14 år var allt jag var, och på den tiden så blev jag metodiskt bälteslagd på BUP-kliniken.

The story of my so called fucking life...
 

Nu sitter jag här igen, ont i hela kroppen och alldeles blåslagen.
Jag har mått sämre och sämre den senaste tiden, och igår brast det.
Jag var vaken hela natten, kunde inte förmå mig att blunda.

På morgonen så av vek jag från behandlingshemmet, stängde av telefonen för att inte bli spårad och drev runt på kungsholmen.
Jag stängde mer och mer in mig själv bakom mina murar och tillslut så föll jag till marken.

Värden blev skev och jag viste inte vart jag var, vem jag var, ingenting.

Och återigen så vek civilkuragen in. 
De ringde polisen och när piké bussen dök upp så fick jag panik gånger hundra.

Inte igen, snälla inte igen Patricia.
De löft upp mig och jag gjorde allt för att komma loss, jag blir inte våldsam ivanlig fall.

Men när polisen kommer så gr jag förbi den där spärren.
Vilket resulterade i att jag höll på att välta bil helvetet, fyra poliser dunkade mig mot motorhuven och jag är fortfarande i mitt gränspsykotisk tillstånd eller vad man nu vill kalla det.
Det sista jag minns är att de spänner fast handbojorna så hårt de kan och satte mig i benlåssamtidigt som en skara med folk hade bildats. Jag lyckades frigöra mig från tre poliser och adrenalin påslaget var enormt.

Jag hör sirenerna på bilen, men jag har ingen aning om vad som händer.

Bilfärden är en svart lucka för mig.

Kaoset bröt upp när jag blev mottagen av hela länsakutens (psyk) personalstyrka.
Jag spänns återigen fast, fast den här gången med läder remmar i en bältessäng, återigen.
Ingen vet vem jag är, ingen vet mitt namn och jag undrar om detta är på riktigt eller ej.
Sprutor och återigen sprutor, som vanligt det vill säga.

Jag var så livrädd att jag stängde av helt.
Sedan så började jag lugna ned mig och tiden hade bara flutit bort.
De kom ned personal från 51:an för att identifiera mig.

Efter lång tid och mycket om och men så blev jag befriad från de skavande läder bältena, ett efter ett.
Jag grät mig alldeles tröstlös och jag ville bara hem till Bolinders.

Fast det ville inte överläkaren, precis när han berättat för mig att jag fått ett LPT och ska bli flyttad till avdelningen så ringen föreståndaren på beh.hemmet.

Och dom var precis där jag behövde dom, på psykakuten. 
Jag har nog aldrig blivit så glad av att se de två.

Föreståndaren gick ut och hade ett långt samtal med läkaren, och gissa vad. Han tog bort LPT:t .
På den grund att jag ska ha ständigt vak här, men det kan jag leva med.
Nu sitter jag här på Bolinders yr i huvudet, blåmärken och återigen blåmärken.
Livrädd och personlighets klyvd.

Men jag lever, och det är väll huvudsaken.

Jag både hatar mig själv och tycker synd om mig själv...