Jag är så rädd för att säga "Hej då" att jag inte gör det ordentligt och sedan ångrar mig, men det finns inget att göra då.

Det finns inte så mycket ord just nu, jag sörjer min vän och min familj likaså.

Du kan inte ana hur ett andetag kan göra så ont.
Jag letar och gräver bland minnen även fast jag vet bättre än så...

Snälla dö inte.

På söndag åker jag till gotland och nu är jag stressad stressad stressad!
Men det ska bli skönt att träffa familjen och hundarna, saknar dig Erika.

Vi måste ta en hund promenad här hemma (bolinders) när jag är back from destination gotland...mer har jag inte och säga just nu, tråkigt av mig. 

Det känns som om hjärtat mitt har gått i tusen bitar, och jag har inga mer tårar att fälla.
”Du måste släppa taget om henne”
Men hur ska jag någonsin kunna släppa detta taget, jag vill hålla kvar henne så länge jag kan.
Och snälla, snälla låt mig inte tappa hennes röst.
Vi hade slutit ett avtal du och jag, och jag måste låt dig vila.
Jag måste inse att du gått en annan väg och aldrig mer kommer tillbaka.
Jag måste säga farväl.

Allting börjar med ett avsked i min värld, bara själva tanken på att jag om ett antal år kommer behöva släppa taget gör mig alldeles darrig inombords.
Hur kan folk bara gå vidare sådär, hur kan de släppa taget?

Hur kan de släppa taget när något så viktigt är borta från vår jord, från våra liv. Hur kan de släppa taget när döden kommit och förstört allting i sin väg.
Hur kan de leva med själva vetskapen om att ingenting, ingenting kommer någonsin bli sig likt igen.

Vi kommer inte längre än såhär

 

Ensamheten gräver sig längre in, och ovissheten gör mig galen.
Jag vill ha någon som bryr sig, någon som saknar mig.
Jag vill inte vara det här, jag vill ha mitt liv tillbaka.

Alla stulna år, alla känslor av att aldrig räcka till.

Jag vill inte känns mig så liten liten liten. 

Jag vill ha ett liv,ett liv...

Jag blir så bitter av att se alla så glada, sociala.
Jag undrar vad jag gjort för fel för att förtjäna det här.

Jag undrar vad jag gjort för fel för att aldrig bli accepterad.

Jag undrar vad jag gjort för att ingenting är som det skulle vara.
Jag har svikit alla och inte minst mig själv.
Jag är så ensam, men jag stöter bort vart enda människa jag har och har haft bredvid mig.

Vännen min du var så blyg, men du hade alltid glimten i ögat.
Du ville så mycket, men mest av allt så ville du ha ett liv.
Du var glädjen och ditt leende kunde få vem som helst att smälta.
När vi pratade om livet som vi lämnat bakom oss så blickade du alltid emot en framtid du tillät inte livet att vänta.
Du ville upp ur skiten och överbevisa vart enda människa att alla, ALLA kan ta sig upp (”man måste ju kämpa lite också”).

Man kunde inte undgå ett leende när man vaknade på morgonen och såg dina lappar, dina ord, dina bilder. Och dina ord håller dig evigt levande i mitt minne.
Du hade en bibel, och din bibel var frihet.
Det var Alaska, och precis som filmen slutade så insåg du att vänskap var din frihet.

Jag såg din resa utifrån, jag såg ditt mod, din styrka, din jävla envishet!
Din kämparglöd var smittsam och jag är dig evigt tacksam min vän.
Du har visat mig en annan sida av livet, det låter klyschigt, men då får det göra det.

Jag minns första gången jag såg dig, i din bruna pyjamas med kaninen hårt i famnen.
Vi hade ingen dress code, det var pyjamas, fleece filt och tyll som gällde.
I lilla lilla skutskär så tror jag att alla visste, att vi var från älvgården och vi vägrade skämmas för det.

Du var ömtålig och du var skör, men du hittade alltid någon att hjälpa, någon som du tyckte behövde det mer än dig. Minns du katten Casper, du gav inte upp förens personalen lovade att adoptera den.
Hade du bestämt dig så tog du i med alla krafter i världen och vägrade ge dig.
Du ville hjälpa, och på sätt och vis gjorde du det.

Dagen då du tog ditt liv, så kändes det som om du tog mitt med.
Och när sorgen grävde sig djupare ner, så hatade jag dig för det.
Jag hatade dig, för jag älskade dig och det var dumheter att tro något annat än det.

Men efter drastiska försök att ta mitt liv för att komma närmare dig, så blev jag tillslut så äcklad.
För hur i hela friden skulle jag kunna skada någon, skada någon genom att inte orka mer.
Jag har en plikt och min plikt är att leva, du visade mig det.

På väg hem från barnmedicinska avdelningen, efter ytterligare ett desperat försök:

”Nu är jag hemma igen. Och jag är skärrad, skärrad men tacksam.
Tacksam att jag lever och att jag andas.
Hur ledsen och rädd jag än må vara, så har hon verkligen fått mig att förstå;
att jag betyder någonting.
Att livet är skört men framför allt; att jag vill leva ändå.
Tack vännen min, nu kan du vandra tryggt i din frihet”

Och i frihet ska du få vandra, vare sig himlen finns eller ej.
Din tid på jorden är sedan länge slut, vi hade dig till låns.
Och nu finns du i vinden, i allt som omger mig.
Du var ett lyckopiller, ett skratt, du var en hjälte, du var en vän, du var trogen och omtänksam.
Jag hoppas du har hittat hem.

Vad vet du om mig, ärligt talat?
Vet du allting om smutsen och skammen, förlorade åren.
Slagen och sparkarna.
Vet du allt om sorgen som äter upp mig inombords, om minnena som plågar mig ända tills jag får nog.
Tills jag får nog och vägrar leva, vägrar kämpa, vägrar existera.
Vet du allt om det liv jag förlorat, att jag var en människa.
En fungerande människa ända tills de tog det ifrån mig, tills de tog det med våld.
Vet du att de slutar bry sig efter åren, folk får nog och de ger sig av.
Vet du att man kan känna en smärta så starkt, så starkt att det känns som om man ramlar i bitar, faller ihop, att till och med kroppen får nog.
Kroppen får nog av alla hårda slag, av alla hårda ord, en riktig käftsmäll.
Tillslut får alla nog.
Man blir en börda, en dödvikt.
Och vet du vad de gör mot barnen, barnen som tappat hoppet, barnen som blir bortsliten ifrån sin egen mor.
De skickar en genom land och rike, låser in en från deras sista ljus.
Bakom galler och taggtråd, bakom murar och ståldörrar, i en cell så liten och i en värld så stor.
De skadade barnen skadas mer, man har ingen talan, man har inga ord.
Bara en rädsla som är alldeles för stor.
Vet du vad de gör med barnen?
De låser fast en så hårt de kan, med bälten och handbojor och talar högt och tydligt om Att allt är ditt fel.
Din rätt är helt borttagen från dig, du har blivit skadad så djupt, trasig utan möjlighet att bli hel igen.

Och allt Patricia, ALLT är ditt fel.

Jag är så jävla lätt road ibland. 

(Det är inte lika roligt att det känns som om jag fått lungpesten eller något just nu.)