Idag är ingen vanlig dag för idag skulle ha varit din 20:e födelsedag.
Igår påvägen hem från idre så stannade vi i valbo och mitt hjärta både brände och smältes på en och samma gång,

Älskade älvgården, älskade skutskär, älskade vänner, älskade liv, älskade älskade Isabelle.
Älskade hatade älskade hat.

Ni tog emot mig när ingen annan ens ville lyfte ett finger för att ens försöka hjälpa mig.
men ni svek mig, isabelle och alla som bodde där.

Och nu sitter jag här...snart 20 år.

Det var 5 år sedan, men allt känns och värker som om det vore i förrgår.

Jag är så vilsen i världen, vilsen i mig själv.

Älskade hatade idiotiska käraste Isabelle, vad tänkte du.

Vad fan tänkte du, att vi skulle älska dig mer när du dött? 
Att vi skulle älska dig mer som en ängel, ett minne.

Vad tänkte du vännen min?

Det är skrämmande hur lång tid det gått sedan du försvann,

Men det är ännu mer skrämmande att den där smärtan fortfarande bankar lika hårt.
Det är skrämmande att tiden inte läker mina sår, min sorg.

Tiden läker ingenting.

Det blir bara värre, mer komplicerat och tillslut är man själv alldeles död och ekande inombords.

Snart ska jag flytta in på behandlingshem igen, men jag är rädd att börja denna resa igen, jag är rädd att bli sviken och lämnad.

Jag är rädd för att behöva bära ytterligare en sorg i mina händer.

Jag är rädd att möta världen, rädd att vara social, rädd för att känna lycka (de få gånger den finns där).
Jag är rädd att finna ett värde.
För utan ett värde så har jag inget att förlora.

Och nu sitter jag här, i en gräslig nostalgisk känsla.
Helt plötsligt är jag 12-13 år igen.
Men det stämmer.

För jag är fortfarande ensam, jag är fortfarande rädd.
Jag söker efter en mening, eller försöker täta hål.
Fast inget kan fylla mig igen, jag saknar dig...jag saknar dig.

Idag har jag gjort en stor uppgift.

En uppgift jag har behövt göra för längesedan.

En uppgift jag önskar ger någon förändring till det bättre.

En uppgift jag hoppas är början på något bättre, något starkare.

Friskare, ett friskare liv.

Ett statement; att jag är trött på den här skiten och hoppas att någon hjälper mig, hjälpa mig själv gå...
...Vidare.

Jag är inte naiv, jag vet att jag aldrig kommer bli frisk.

Jag vet att jag kommer behöva leva med extrema toppar och dalar.

Jag vet att jag kommer behöva leva med minnena, ångesten.
Rädslan och tabletterna, min medicin.

Jag vill inte hålla koll på tiden, det gör mig inte väl.

Jag behöver inte räkna dagar, månader och förhoppningsvis år.
Jag räknar sorgen, den håller minnena vid liv.

Men jag behöver inte mäta dagar, när jag sist höll det i min hand.

Jag vet att det här inte är slutet.
Det kommer tillbaka, det har det gjort förr.

Men jag vill inte viga mitt liv åt det.

I mig är det JAG som ska ha kontroll.

Tillslut.

Vad har jag gjort mot mig själv.

Jag var ju bara ett barn.

Det var inte mitt fel, inte ditt fel, möjligtvis deras fel. 
Jag hatar och har hatat mig själv så.

Valen har varit små.

Även fast de ödelagt mitt liv så.

Ett litet steg åt sidan, men stegen blev fler.

Större.

Åren i lidande har varit kaotiska.
Jag har velat dö, förinta mig själv.

Jag har gått ner på mina bara ben, bönat och bett.

-Döda mig, snälla skona mig och döda mig nu.

Åren har gått, ibland sakta.

Ibland alldeles för fort.
Men jag sitter här nu.
Jag är inte 12 år längre, inom några månade fyller jag 20 år.

Den här smärtan, sjukdomen har ändrat mig på sätt man inte kan ana.

Förödande, lamslående.
Krigssår från insidan och ut.

Men idag tog jag ett steg, mot förhoppningsvis något bättre.

Jag tänker inte säga att det är slut.
Men det här är ett statement åt rösterna i väggarna, åren i helvetet, och allt de sa att jag aldrig klarat av.

När jag idag med hjälp av min psykolog och samordnare tömde mitt rum på rakblad.
Nu vill jag att smärtan ska ta slut, åka ut.

Och när jag irrade runt där i mitt rum och försökte leta fram vartenda lilla djävulska rakblad; ca 50 stycken 

fast tejpade bakom möbler, inuti diverse apparater och fickor, alla stälen man kan och inte kan tänka sig att finna ett rakblad på.

Då insåg jag, vilken jävla pundare jag är.

Rakblad efter rakblad, omsorgsfullt gömda för endast mig att hitta.

I alla vinklar och vrår.

Jag överlämnade rakbladen i en apo-dos påse till min sjuksyrra och psykolog som var med mig.

Händerna kunde inte sluta skaka, och jag tänkte: Vad fan är det jag gjort, min livlina.

Endorfiner i all ära, men skammen när man sitter där på närakuten i blodiga kläder.

Och de stirrar på en och alla undrar vad fan jag har gjort.

En riktig endorfinpundare.
Fler gånger än vad som går att räkna på tio fingrar och tio tår flera gånger om.

20 stygn, 30,40,50...

När jag nådde 75, då höll det inte.

Då skakade jag om mig själv.

Lilla Patricia, vad har du gjort.
Detta håller inte längre.

Sluta, sluta nu, detta måste du ge upp.

Idag tog jag ett steg, och snart behöver jag ta ett nytt.
Men snälla Patricia 20 år, inga mer rakblad.

Håll ut så långt det går.

Om inte för din skull, så gör det för Patricia...
Rädd, ensam...12 år.

 

Jag kan ju inte lämna dom, inte min familj.

Döden har intagit sig i mitt liv.
Den har ödelagt, den har smärtat.
Det har lämnat en så stor sorg i mina händer, sorger jag inte förmår mig att hantera.

Sorger som är för tunga för mig att bära.

Så jag är ämnad för detta liv, detta liv och sorgen.
För jag kan inte lämna dem nu.
Inte som jag blivit lämnad själv.

Jag kan inte vara så självisk.

Även om jag är en börda, så behöver jag dem.

Och jag tror de behöver mig med.

Jag har sett sorgen, jag har känt den, upplevt den, blivit omskakad av den.
Och jag tänker inte bara skjutsa den vidare.
Jag kan inte ta den lätta vägen ut, det stora valet att inte minst avsluta sitt liv, utan även att ge någon jag älskar så innerligt, min familj.

Att ge dom den sorgen, det förtjänar ingen.
Det skulle jag inte ens ge til min största fiende.

Så jag får göra det jag kan för att överleva nu hur omöjligt det än känns.

När bilderna är allt man har.

Ett spår. Ett tecken.

Ett ord, er röst i mitt minne , mina tankar.
Låt mig inte tappa den, snälla.

Låt mig ha eran röst kvar i mitt huvud , mitt hjärta.

Ni skulle aldrig ha lämnat mig så ung.
Men nu gjorde ni det, nu tog ödet och döden det sista som var kvar av er.
Förutom bilderna,minnena. Och dom håller jag krampartat tag i.

Jag älskade er för de ni va, min familj, min bäste vän.

Mina änglar och ingen kan ta erat minne i från mig.