Imorgon så är det två år sedan du försvan.
Två år sedan dina vingar på ryggen växte ut.
Två år sedan din smärta var ett minne blott.

Två år sedan jag fick hålla i din hand och klappa på din panna.
Två år sedan jag slapp se dig lida.
Du är död nu, men jag vet att du har det bättre.
För den där dagen för två år sedan då du låg där i din dödsbädd, så var du så sjuk.
Så jätte jätte sjuk.
Men du, DU var livet själv.
Du var allt annat än smärtan du (vi alla) levde i.

Jag borde slappna av nu,

för jag vet att du är fri.
Fri från ett öde värre än döden.

Nu får jag göra mig själv en tjänst.
Och den tjänsten är ärlighet.
Jag är självkskade sökande, imulsiv.
Control-freak, rädd och invecklad.
Jag är sjuk, jag är ätstörd (no-shit-sherlock).
Jag är bulimisk, och nu måste jag återigen bli begränsad av mitt egna såkallade liv.

Det har nått den punkt där beh.hemmet varnar mig om att deras kompetens inte sträckersig över sådana problem.
Enligt dem så svälter jag, tynar bort.
Jag kan inte söka hjälp hos "ätstörnings-psykologer" då det innebär en överhängande risk för mig.
En sannolik risk att de skriver ett vårdintyg på mig, låser in mig så långt bort de kan och sedan slänger nyckeln.
Det är nu jag måste ta itu med mina hjärnspöken och mig själv.
Jag måste ta den här chansen, jag måste gå emot mig själv.

Jag vill vara smal, men allra mest vill jag att svälten gör att mina problem försvinner för en dag.
Att mina problem krymper i takt med mig själv.
Jag vill ha kontroll, jag vill visa att jag är mer än det här.
Jag vill dunsta som ångan, jag vill vara luft.