Jag är rädd.

Rädd för att leva ett liv i ensamhet.
Tomhet.
Att gå runt i livet och ständigt känna mig missförstådd.
Överflödig.
Det skrämmer mig.
Jag måste sluta fly.
För jag kan inte fly ifrån "mig-själv".
Jag kan inte hänga upp hela min existens,

på ett hjälp-jag.
Men det gör jag ändå,

för jag behöver någon.
Jag behöver någon som behöver mig.

Nu ger jag upp.

Jag är trött på folk.

Jag är trött på mänskligheten.
Att leva ett liv för att vara andra tilllags.
Att ständigt anpassa sig för att andra ens ska vilja vara rubnt omkring mig.
Att känna sig så ensam så ensam.
Liten och värdelös.
Det gör ont och det är med smärtan i själen som jag skriver dessa meningslösa ord.
Jag är trött på att bli missförstådd.
Att känna sig som en utomjording.
Ibland undrar jag om jag ens existerar.
De få människor jag har runt mig.
Tänk om allt bar är en illusion.
Trust is an illusion.
Så tom, så bottenlöst innerligt tom.
Ingenting kan fylla upp mig.
Jag går från allt till inget på en sekund, opålitlig, labil.
Nu har jag fått nog.
För värken i själen tar över, den dränker mig.
Äcklig och vidrig.
Nu gör det så ont att andas,

världen är en hemsk plats.

En ond plats.
Världen ställs på sin kant, 

och nu trillar jag ned från stupet.
Driven till galenskap, av ensamheten.
Rädslan.

Lusten efter en mening.

"Farliga relationer"
Snälla lämna mig inte.

Nu vill jag vara den som lämnar.

Jag är trött planeten Tellus, 

Trött på att vara instängd och ensam.

I veckan (tisdag) ska jag återigen brottas med mina demoner.
På tisdag ska jag bryta mina principer (återigen).
På tisdag så ska jag träda in på SCÄ,
Jag hoppas jag orkar, jag kan aldrig bli nog beredd.
Jag hoppas de tar det varligt med mig.
Jag hoppas att jag kan ta mig ur från detta helvetesgap,
och bli hel igen.
Kan de hjälpa mig?
Kan de hjälpa mig att förinta självdestruktiviteten.
Jag känner mig ensam, liten, vilsen och rädd.
Denna gång så måste det fungera, 
jag behöver finna tillbaka till tider då denna kropp och jag hörde ihop.
Jag vill inte kalla detta för mig själv.

 

Jag åker igenom min barndomsidyll.
Genom allt det fina som var mitt, och allting jag engång kände.
Och sorgen i hjärtat biter sig fast.
Den kväver mig.
Detta var en fin plats,
och här har det skett så onda saker.
Jag kommer aldrig mer igen känna mig som ett,
med allt det fina jag under så många år levt och frodats i.
För sedan den dag det onda skedde så har jag ständigt vänt mig bakåt,
men jag har aldrig kunnat återvända dit.
Platsen där jag levde och dog.
Platsen som ständigt kommer att vara i mina tankar,
i mitt hjärta som det mest vemodiga.
Det underbart fridfyllda, det vackra och fria men det ack så ondskefulla.
Detta var min barndomsidyll,
detta är platsen jag ständigt kommer att återvända till.
(I mitt hjärta)
Men detta är också platsen jag aldrig någonsin kommer att sätta min fot på igen.
Detta är himmelriket.
Här bor min själ,
här kommer jag att vila.