Fint! Vad är det här för någon framtid? Inte den jag kämpar efter i alla fall. 
Inte så kul när man får syn på papper och konversationer man inte ska få syn på utav läkare och detta är vad de har att säga om en. Jag överlever väll förhoppningsvis. Jag är avtrubbat mig själv med mediciner, så jag slipper helvetes helgerna. Något i stil med medicinsk koma är ungefär vad jag vill uppnå nu.

"Effekterna av medicinsk behandling har över åren varit marginell och Patricia bedöms av behandlande läkare som ett mycket svårt fall."

"Utsikterna för henne att kunna leva ett självständigt liv är troligtvis små och där hon i framtiden d.v.s. efter utflytt från föräldrahemmet, med största sannolikhet kommer att behöva vists vid ett personaltät och kvalificerat boende."

Jag vet att det är slut snart. Det vet vi alla allt för väl.

Det är inte lätt att veta hur man ska bete sig när man sitter i ett rum med tio personer och en utav dem är dödsdömd.

Man tror sig veta, man tror att man ska klara av att vara öppen och säga alla dem där viktiga sakerna. Dem där sakerna som inte får glömmas bort, man vill försäkra sig om att man inte glömmer något. Men där tar det slut.

Där frånkopplas tanken med munnen. Känslan och modet. Hon vet ju att hon kommer dö, men man vill på något sätt framföra ett hopp även om man vet att det bara går nedåt härifrån. Man vill skapa hopp genom att glömma allt som har med döden att göra, att döden kommer att döden överhuvudtaget existerar.  Man vill stryka alla ord som börjar på ”D” i ordboken.

Hoppet det där hoppet tar i denna stund ett hopp ut genom fönstret, och så sitter vi där, tio personer och gömmer oss för döden. Alldeles likgiltiga, är vi negativa så blir det så ”svart-och-svårt” och det kan ju påminna om döden, så det går inte. Och är vi positiva så kan det ju uppfattas som om man gör till sig eller försöker få ut så mycket som möjligt innan döden sker, och döden fick vi ju inte närma oss.

Snart kommer döden och hälsar på oss, med all sin tomhet, all sin sorg. Och vad gör vi då? Vad händer sen.

För mig tar det slut på ett sätt, jag krymper. Jag går vilse i min egna tomhet. Jag vet vad som väntar och det är döden. Jag har träffat den förut. Jag har hatat och gråtit och skrikit mig slut. Jag har rivit och bitit. Men döden tar en bit. Döden tar en bit, bara sliter den rätt ut. Sliter och blöder, och tillslut så står man inte ut. Tillslut är det inte döden man vill kasta ut. Då är det mitt fel, ditt fel, eller hennes för att hon inte döden stod ut. Då är felet någon annans, för ärligt talat döden kan man inte sätta dit. Den är rå och brutal, den fångar dig alltid tillslut.  Den sliter och river, tills hela hjärtat ditt den slitit ut. Vid varje möte så tar den en bit, och tillslut så har hjärtat tagit slut. Och då har döden återigen gjort sitt, då har den vunnit och av någon annans hjärta tagit en bit.