Idag var en sådan dag då jag inte orkade hålla tårarna borta.

Och då vardagen var lite tyngre än vad den är i vanliga fall.

En dag då jag inte orkar göra som jag i vanliga fall gör,

vända taggarna utåt och göra om alla känslor till ilska.

För ilskan är lättare än sorgen, större delen av tiden.

Det har känts som om det är tusen mot en och frustrationen har vart på skyhög nivå.

Hur kan de fortsätta leva?

Hur kan man fortsätta leva, fortsätta andas, fortsätta gå till jobbet, fortsätta gå till skolan.

Fortsätta leva när inget är som det borde vara längre.
När du är död (eller när ni är döda borde det stå.

Ni är döda och det finns ingen makt i hela världen som kan få er tillbaka.

Ni är borta och kommer vara det förevigt.

Det känns som en bisarr mardröm och jag bara väntar på att vakna upp.

Jag nyper mig i skinnet dunkar huvudet i väggen.
Försöker vakna, försöker få bort den här tunga stenen av sorg.

Jag är på bristningsgränsen och snart är det en sån där dag igen.

Årsdagen.

Snart är det ett år sedan du dog och sorgerna går hand ihand.

Snart är det ett är som gått, ett år utan dig.

Utan att få prata med dig, utan att känna din värme.

Röra vid dig, höra ditt skratt, torka dina tårar.

Vid den här dagen tiden för ett år sedan så satt jag och vakade bredvid din säng på sjukhuset.
Timma ut och timma in.

Då var så skör och du tynade bort så fort.

Jag kollade på din bröstkorg och var så rädd.

Mella varje andetag så var jag så rädd att det skulle vara ditt sista.

Jag tänkte var dag, "Men nu kan det väl omöjligtvis bli värre".

Men det blev det alltid. Var dag var värre än den andra.

Cancern den där jävla cancern.

Den tog allt.

Och den 1 februari för ett år sedan, så tog den ditt liv.

Döden kom med all sin tomhet och all sin saknad.

Det var inte första gången jag mötte den ,Döden, och kommer troligtvis inte bli den sista.

Och nu sitter jag här och vet inte vad jag ska ta mig till.

Livet går vidare, tiden går vidare.

Men jag vill bara stanna kvar, jag vill inte vara en enda dag längre bort från dig.

Tappert kämpat,

Du är fri nu.

<3

 

 

 

 

 

Jag vill leva.

Jag vill leva ett liv med dig.

Jag vill andas, våga längta.

Våga känna, våga leva ett liv med mig själv.

Våga hoppas, att allting löser sig.

Jag är så djävulskt trött på att vara sjuk.

Aldrig veta hur saker står till.

Aldrig känna kontakt med mig själv.

Upp och ner.

Aldrig fast, inga rötter.

Jag är trött på att sjukdomen styr, och jag är rädd.

Jag är rädd för det finns inget botemedel.

Jag är rädd, för de säger att jag måste lära mig leva med det.

Sjukdomen och mig själv.

 

Lilla älva, jag saknar dig idag.

Precis som varje dag.

Varje minut och varje andetag.

Om några månader fyller jag 20 år,

Men du består, du kommer alltid vara 16 år.

Du kommer alltid vara lika ung som den dag du valde att ditt hjärta skulle sluta slå.
Du kommer alltid vara saknad,

En del av mitt liv.

En plats i mitt hjärta, slag efter slag.

Jag har svårt att se en framtid, men om jag tänker efter så är det framtiden jag lever i nu.

Jag är inte 16 år längre, 

Jag sitter inte inlås bakom murar längre, bokstavligen.

De murar som existerar är de jag byggt upp själv,

För att skydda mig från världen och den ondska som vi alla lever i.

Med det förlorar jag en sak,

Jag saknar det fina, det roliga, de framsteg som faktiskt finns.

Men jag måste skydda mig ett tag.

Jag är ömtålig, ömtåligare än glas.

Du var ömtålig isabelle.

Du ville riva alla murar, för dom kvävde dig.

Du hade ambitioner, den enorma längtan och driften av ett liv.

Ett liv fritt från soc och statens berlinermur.

Du rev det du byggt upp,

för fort, för stort.

Du var inte redo för världen och världen var inte redo för dig.

Det svängde så snabbt,

så snabbt att du inte märkte det själv.

Och nu sitter jag här, dina vänner och din familj.

I saknad, med sorger i våra händer,

Sorger vi inte kan förmå att hantera.

Sorgen du la i våra händer,

Den enorma sorgen du gav oss när du valde att avsluta ditt liv.

Men jag lever än, jag kämpar mig fram och en dag kanske jag är där,

En dag kanske jag hittar min framtid.

Himlen måste vänta, på gott och på ont.

Det är för smärtsamt att kämpa.

Men varje dag som går frammåt, 

är en dag närmare dig.

Alla ska till himmlen,

fast än är det inte dags att dö.

Jag älskar dig, förevigt och föralltid.

Nu är jag en dag närmare dig.

Närmare framtiden som väntar.

Närmare ålderdomens himmel och dig.

               <3

 

 

 

 

 

Och hjärtat ekar med sin tomhet.

Tårarna är nära, men jag får sådan panik...när jag måste känna.

När jag inte kan hålla upp murarna och fasaderna.

Att känna, känna.

Känslorna är nedtryckta, dämpade, medicinerade icke existerande.

Trodde jag ja, men allt bär en känsla med sig.

Jag, jag är livrädd för att känna.

Gott som ont.

Allt visas i någon slags ilsken frustration.

Och jag gömmer mig, under täcken och kuddar slutna dörrar och ekande väggar.

Jag är ensam.

Jag är ensam och livrädd.

Jag vågar inte leva, jag vågar inte känna.

Jobbiga datum på inkomande.

Åren försvinner under mina fötter,

Jag hinner inte med.

Snälla.

Stanna världen, jag hinner inte med.

Ett år utan dig väntar.

Ett liv utan dig.

Och frustrationen över att känna mig så okapabel till ja...det mesta.

Stressen och oron över hur saker och ting ska bli.

Att så desperat vilja ha hjälp men att inte finna mod och ord att förmedla det.

Att känna sig så trött så trött, utan ork att kämpa.

Att vilja ha närhet, kontakt.

Men att hela tiden veta att människor verkligen inte är något för mig.

Men jag klarar mig, det måste jag.

Så länge jag inte ser vad jag går miste av och har gått miste av så kanske det är lugnt.

Det kanske är helt ok att sitta hemma i månader, liggandes i soffan med två hundar.

Det kanske är helt ok att leva så.
Tills den ömtåliga bubblan spricker och jag inser att jag är så fel.

Jag är det man inte borde vara.

Jag är ilska frustration och sorg.

Ett fenomen, en åkomma.

I'm a cyborg, but thats ok.