Ljuset är så långt borta. Det känns som om det var en evighet sen jag såg det sist.
Den onda cirkeln fortsätter som vanligt.
Jag ORKAR INTE mera.
Akut läkarsamtalet är suddigt av ilska, ångest och ledsamhet.
Det var som att prata till en vägg, eller kanske en papegoja som bara kunde upprepa en enda sak.
De kommer inte att ge mig tryggheten och skyddet som jag behöver. De ser hotet som något som endast var där för att skrämma mig. Men jag vet. JAG VET. att det var inte tomma ord.
Jag kommer bli mördad och mycket mer än så.
Det är mitt öde.
Jag skriver det väldigt okänsligt kanske ni tycker men det är inte okänsligt.
Det är sanningen och sanningen är inte ett enda fucking jävla dugg finkänslig!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Rädslan bygger på sig för varje dag.
Ångesten med.
Jag vill gömma mig. Från världen, från mina innre demoner.
gömma mig på något ställe där ångestmonstrena inte kan nå mig.

Men det jag egentligen vill det är att någon tar sitt ansvar. Jag har gjort allt jag kan och jag orkar inte göra något mer. Jag ligger ner och kan inte röra mig. Nu är det deras tur. NU ÄR DET FAN DERAS TUR. Dom är till för att hjälpa men dom har inte hjälpt mig ett skit, dom har fått mig att känna mig meningslös, dom har kränkt, dom har fått mig att tappa hoppet på världen och all möjlig hjälp som kanske finns därute. OM det finns någon hjälp , då får den fan visa sig och ta sit ansvar. JÄVLA MYNDIGHETER!
TJÄNSTEFEL! men det är ju närmare omöjligt att stämma en myndighet. Jag vill inte ha era jävla pengar. Jag vill ha den hjälpen som ni är skyldig mig!

FUCK YOU! FUCK VÄRLDEN!
FYFAN VAD JAG ÄR ARG!!!
JAG HATAR ER!
Ni sparkar på den som redan ligger ner. Ni straffar mig för att jag mår dåligt.

Charlie är fortfarande i hundhimmlen säger dom.
Dom säger att han inte kommer att komma tillbaka.
Dom säger att jag inte kommer att få klappa honom igen.
Dom säger att det är han som står i en liten trä urna uppe på bokhyllan.

Det är inte sant, för han skulle aldrig lämmna mig.
Det är inte sant, för jag vill inte tro det.

<3