Jag är ensam och rädd och nu vill jag hem.

Jag vill vara trygg.

Home is where your heart is.

Mitt hjärta bor inte här, i den här staden, det här området, det här huset.

Jag tror aldrig jag lämnade den plats som krossade mit hjärta i tusen bitar.

Jag är rädd, jag vet inte om jag klarar detta.

Men jag måste, jag måste.

Jag kan inte skada någon så som hon skadade mig, genom att lämna mig.

Och aldrig mer komma tillbaka.

Jag hatar dig det vet du.

Men jag önskar att någon kunde älska dig.

Att någon kunde hålla om dig.

Att jag kunde spola i tiden och omfamna dig.

Omfamna mig.

Jag önskar att du älskade dig själv.

Istället är vi förstörda nu.

Trasiga från insidan och ut.

Men jag älskar dig, du var ett barn.

Du var ett oskyldigt barn och jag älskar dig så mycket.

Du var ett oskyldigt barn och de skadade dig så.

Det så kallade systemet?

De gjorde dig så illa, på många outgrundliga sätt av outgrundliga skäl.

Jag är rädd att väcka dessa demoner.

De som får mig att skaka inombords.

Jag är rädd att väcka dessa demoner, som gjorde dig så illa.

Demoner som spökar hos mig än idag.

År efter år, dag efter timme efter minut efter sekund.

Jag hatade dig då, jag hatade mig.

Felet var ju ditt, de sa det så tydligt felet var ditt. felet var mitt.

Ja gör det, du gör det så bra.

Förlåt älskade vän.

Förlåt för att de inte skyddade dig.

Förlåt för att de gjorde dig så illa.

Förlåt att de behandlade dig som allt annat än något mänskligt och levande.

Förlåt att de bahandlade dig som ett stycke smutsigt kött, istället för ett barn.

Ett barn, ett barn.

Du var ett barn, så skadat och alldeles livrädd.

Vettskrämd.

Du förtjänade så mycket mer.

Du förtjänade inte att bli mig.

Men det är du nu,

och allt jag kan säga är förlåt.

Vill du att jag ska släppa taget så gör jag det, jag gör det, jag gör vad som helst för dig.

Allt de inte gjorde, jag gör allt.

Men jag tror att du vill något annat, du vill inte vara mig.

Du vill vara fri.

Du vill vara ett barn,

Och barn ska va fria.

Barn..man ska ta deras parti.

Förlåt älskade vän.

Förlåt förlåt förlåt, förlåter du någonsin dig själv?

Du förtjänade det bästa, men allt du fick var skit.

Du förtjänade ett liv, upprättning, men allt du fick vara att förvandlas till mig.

Varit inlagd i en vecka, blev utskriven i onsdags.

Svält mig själv/glömt bort att äta på hela den veckan.

Kommer hem. Idag, inte ätit en gnutta.

Helt glömt bort det.

Middag (Familje middag dessutom).

Kött med kött. (Jag är Vegetarian)

Tar en bulle, mormor morfar farmor alla kollar på mig.

Skakar på huvudet, Nej det där är inte bra!

Det är det du blir fet utav. (Mm Tack)

Då går jag och äter min jävla bulle någon annan stans då.

Går till baksidan och slänger bullen åt helvete.

Jag har magkattaren från satan.

Och lågt blodsocker men eftersom att jag är fet så har jag tydligen ingen rätt till att äta en jävla bulle.

(Och då ska ni ha i tanke att alla de väger 115 kg +.)

Fuckoff an die.

Vill ni seriöst att jag ska ligga dubbelvikt över toaletten och spy hela natten.

För ni vet MYCKET VÄL att jag har ätstörningar (bulimiker).

Jag måste ju, jag har inget val.

Även om jag är så rädd att bli lämnad,

rädd att bli sviken och övergiven.

Att det ska ta slut innan det börjat.

Jag är framför allt så rädd att jag ska svika mig själv.

Om och om igen.

Jag är så jätte rädd, jag vågar inte lita på någon, något.

Jag vågar inte satsa, viga min själ till något igen.

Jag får ett val, men det finns bara ett rätt svar.

Att satsa, att våga.

För det kan ju inte fortsätta såhär.

Det här är inget liv, inte för någon.

Inte för mig själv eller de få i min omgivning som har vågat stanna kvar, som har orkat.

Jag är så trött, på att kämpa.

Nej jag är trött på att lida, på att ha en sådan stor smärta inom mig.

Labilitet.

Men det kommer ta tid, och jag hoppas att de ger mig det.

Tid.

Att stå ut.

Att jag ska klara av att öppna mig för någon människa igen.

Ja jag är jätte rädd.

För de saker jag inte vågar närma mig.

Jag har slutit in mig igen.

I mig själv, långt långt in.

Jag pratar inte på samma sätt längre.

Jag spärrar in det i mig själv, både frivilligt och ofrivilligt.

Jag pratar med mig själv, varje dag.

Önskar att jag ska få ett vettigt svar, att någon hör mina tankar, känslor, konversationer med mig själv.

Det är inte monologer längre, det är olika delar av mig själv och det bråkas och kämpas, står och trampar vatten.

Jag har slutit in mig själv, i en skyddande bubbla.

Och jag vet inte om jag har modet att kliva ur den.

(Men jag måste)

Så vilsen så vilsen så vilsen.

Vet inte vem eller vad jag kan lita på.

What to predict.

Varför gör jag det här egentligen.

Och ja jag är så glad när du kommer med ett svar.

Någon något.

För jag vet inte själv, jag kan bara gissa.

Fast det kanske är gissande tider.

Som vanligt, som förr.

Som i framtiden?

Ja varför gör jag det här.

-För att du mår så helvetes jävla dåligt nu.

Ja du har rätt.

Du har så rätt.

Någon.

Det kan inte fortsätta såhär.

Jag vet att du är rädd, jag vet att du känner att du inte har någon ork kvar.

Det har varit många långa helvetes år.

Och det tar tid, och kraft.

Vad som helst är bättre än detta.

Du mår ju inte bra.

Jag vet att du inte kan lita på någon.

Du har blivit för skadad, för sviken, lämnad och övergiven.

Det som inte får hända har hänt.

Du känner dig pressad, du står framför ett val.

Att börja en behandling, lita på och släppa in en människa i ditt liv.

Att satsa.

Du får ett val, men egentligen så har du inget val.

För det kan ju inte fortsätta så här.

Det vet både du och jag.

Men vänta, du är jag.

För nu pratar jag med mig själv igen.

Eller snarare svamlar.

Just nu vet jag inget alls.

Jag har gått vilse i mig själv,

Och jag hatar.

Jag hatar...

Vad hatar jag egentligen?

Är det universum i sig.

Jag hatar lögner, and people i hate.

Jag saknar jag saknar, något konstant,

En plats jag med hela mitt hjärta kan kalla hem.

Ett behov av kärlek,

På en annan nivå.

Ett behov av upprättelse,

En upprätelse jag vet att jag aldrig kommer få.

Tiden, den förändrar saker,

Människor man en gång litade på,

Gemenskap och värme,

Som man aldrig någonsin mer kommer få,

Eller förmå.

Svek som går så djupt in, som rotar sig,

Spökar, gör ont att tänka på.

Och önskan, ständigt denna önskan,

Att veta vem fan man är och veta vilken väg man ska gå.

Min älskade syster som alltid fanns där och höll mig i handen när vi var små.

Min älskade syster som alltid gick i samma skola som mig, som mötte upp mig på rasterna och lunchen.

Min älskade syster som var så blyg när vi va små, så jag fick hjälpa dig att beställa mat i kassan.

Min älskade syster som var så skör, men som jag älskade mer än allt annat i världen.

Hur vi lekte när vi var små, hur du lärde mig att cykla och plocka skalbaggar.

Mygga snögrottor och kartonghus.

Och hur vi bråkat som bara syskon kan, för vad som än händer så lämnar man inte varandra än då.

Blod är tjockare än vatten brukade vi påminna varandra om i bland.

Sedan blev jag så sjuk, dom slet mig i från min familj som aldrig gjort mig någon skada.

Jag var så ung och vilsen, jag var tio tals mil ifrån er, men ni kom alltid och hälsade på mig,

oberoende på vart de tvångs flyttade mig i detta avlånga land.

Min älskade syster som inte fick den hjälp och uppmärksamhet hon förtjänade, för att jag var för sjuk.

Jag är så stolt över dig, du klarade det älskade syster.

Min syster som inte vågade betala för godiset på ICA, har nu heltidsjobb och pojkvän (nu sambo) sedan många år tillbaka.

Min älskade syter som idag flyttade ut till en etta på gärdet.

Syster du fanns alltid där för mig i hela mitt liv.

I sjukdom och i hälsa, i glädje och sorg.

Du klarade dig, min sjukdom ledde till så många motgångar för dig.

Men du klarade skolan, jag stod där när du tog studenten och log.

Du klarade dig, och jag älskar dig mer än allt.

Tack syster, för att du inte lämnade mig även fast du hade alla anledningar i världen att göra det.

Tack för att du stannade kvar hos mig.

Jag älskar dig.



Syster på besök i Gävle.

Och just nu i denna stund så känner jag migsom ett bottenlöst hål.

Jag känner en sorg, som gör så ont, som är så djupt rotad innuti mig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men så här kan jag inte fortsätta.

Det gör för ont, är för smärtsamt.

Jag satt i bilen på väg ut till gärdet och jag kollade på människorna,

försökte föreställa mig deras liv.

Såg en grupp som red så fint på sina väl ryktade hästar.

Folk som sprang med tidningar ovanför huvudet för att skydda sig från regnet påväg till bussen.

Och vid busshålls platsen stod en ung tjej, säkert i 20 års åldern, med mint-blått hår, som stod där och väntade.

Och väntade, dessa SL-minuter, som vad jag hört från andra att de är längre än vanliga minuter.

Allt såg så fridfullt ut, med kullerstens gator och människor som levde sina liv, förbannade sig över regnet, eller att bussen var sen, några som hade fotbollsträning i regnet på en konst-gräs plan.

Allt såg så vanligt ut, så härligt.

Och jag känner mig så ledsen, nedtyngd, nej jag mår inte alls bra just nu.

Jag vill leva mitt liv, ett vanligt liv, med vardagproblem och vanliga varddagssaker.

Jag vill kunna gå ut på en promenad, ta en buss någonstans och se vart viljan bär mig.

Sätta mig på ett tåg och se världen passera utanför fönstret.

Jag vill leva, jag vill leva på riktigt för jag är jävligt trött på att försöka överleva.

Det gör ont i mig, jag känner en sådan maktlöshet, övergivenhet, orättvisa.

En saknad och sorg, inte bara efter förlorade familje medlemmar och vänner utan även över mitt liv.

MITT liv som det en gång var, som inte direkt hade börjat på riktigt, jag var såpass ung 12- år.

Men det var klart bättre än det här.

Och jag undrar, vad hände med den Patricia, vad hände med den riktiga jag.

Om jag inte blivit sjuk, hur hade mitt liv sett ut då.

Jag hade troligtvis sett anorlunda ut, varit smal, haft andra kläder, kännt mig trygg i den jag var.

Jag hade troligtvis haft väldigt bra betyg, tagit studenten i vår.

Haft vänner, körkort och partner.

Åkt på utlandssemestrar och gått på krogen en fredag kväll och inte kommit hem förrens mitt i natten.

Jag hade mått bra.

Men hur är det att må bra? Hur känns det.

Det är en känsla som är så främmande, det är mitt mål.

Men det känns ganska hopplöst att sträva efter ett mål som jag inte vet vad det innebär.

Och jag är trött, jag är så trött på att kämpa, Jag är så trött på det här såkallade livet.

Hur allting blev, eller snarare inte blev.

Jag är så trött på mina minnen,

och trött på mitt liv.

Jag vill leva på riktigt, jag vill känna mig fri.

Jag vill få mina ungdoms år tillbaka och jag vill veta vem jag är.

För jag känner inte den här personen, jag känner inte mig själv.

Och nu ligger gråten och trycker bakom ögonen och det närmaste frihet jag har är när jag tittar ut ur mitt öppna fönster på regnet som faller, droppar.

Doften av blöt asfalt.

Regnet som droppar i takt med mina tårar.

Världen, som egentligen är så fin.

Men i mina ögon blir allting svart, och jag sjunker, drunknar i sorgen.

I smärtan, ledsamheten, ensamheten, övergivenheten hur allting blev så fel.

Och jag vet inte, jag vet inte om jag någonsin kan göra det rätt igen.

Jag tror att saker och ting är alldeles för förstörda för att ens kunna repareras.

Patricia försvann, och hon kommer aldrig mer tillbaka.

Jag tappade bort mig själv, och jag är nowhere to be found.

Nu har det börjar lukta/ruttna i munnen på honom igen och mamma sitter på akuten med honom för att få han inlagd igen. MÖÖÖH!

Vi hade ju "hoppats" (tro mig inte fel, vi fick välja mellan pest eller kolera i princip), men vi hade hoppats på att edt var någon slags bakterie, medicin biverkan eller förgiftning typ rått gift. Vilket hade betytt att antibiotika kuren skulle ha hjälpt, vilket den gjorde men nu har det blivit värre igen efter att kuren avslutats.

Och nu börjar jag tänka på det som jag absolut inte vill tänka på, att han fått en auto immun sjukdom.

Vi har haft oturen att ha två hundar med autoimmuna sjukdomar.

Och det är så hemskt att se sin älskade livskamrat bli sjuk om och om och om igen.

Hur de lider men ändå inte vill sluta kämpa, och då gör ju vi såklart allt vi kan i vår makt att göra, OAVSETT vilket pris det har. Vi har lagt ned hundratals tusen på sjuka djur (även fast de vart fullförsäkrade (prisa gud för det)). Men den där skräcken, när man vet att mitt i allt så kan sjukdomen bryta ut om och om igen när man minst anar det. Under julmiddagen, mitt i sovande natten, när vi är på jobbet i skolan i affären, på semester. When ever så har man helt plötsligt en akut dödligt sjuk hund, det går på ett kick. Charlie vår whippet hade med lungorna, och det var nog det hemskaste att vakna upp och se han nakna mage alldeles blå medans han kippade efter andan, och vi blev tvunga att göra första hjälpen och antibiotikakurer och dropp och syrgas, och så höll vi på i flera år, tills det inte fanns en enda antibiotika som han inte var resistent emot.

Men nu håller jag alla tummar jag har och vankar oroligt av och an här hemma.

Om jag hade trott på några övre makter så skulle jag be på mina bara knän just nu.

Att Scotty, snälla bli frisk älskade bebisen min, och håll dig frisk. :'( <3

Låg och jäste i hennes pensionärskuvös, åt bullar, dreglade och drack billiga (men goda) Energidrycker.

Är det inte det ena så är det ta mig fan det andra. Möh!

Känner mig helt sönderbombad, och mina ögon är så röda och svullna att jag ser ut som en jävla hasch-pundare.

Och nu ska jag börja äta kortison också, kul...eller kanske int.

Jag känner mig förövrigt som ett vandrande apotek.

Jag förstörde verkligen allt.

Vår barndoms idyll.

Vår familj.

Vår stolthet.

Vår gemenskap.

Jag förstörde verkligen allt.

Och jag smittar av mig med min smärta.

Jag förpestar deras kroppar, deras tankar och känslor.

Jag har förstört allt.

Jag känner mig så liten, men allt jag kände när jag var liten, min värld mitt hem min trygga borg.

Jag förstörde allt.

Jag smittade väggarna med ångest, poliser och blod spill.

Jag förstörde grannskapet.

Satte småbarnsföräldrarna i skräck.

Jag förstörde min fristad, mitt älskade hem.

Ingenting kommer någonsin bli sig likt igen.

Jag har förlorat för mycket.

Jag har förstört för mycket.

Jag förstår om ni hatar mig, ni behöver inte säga något.

Jag vet, jag vet, jag förstår.

Jag önskar bara jag kunde spola tillbaka tiden.

Få saker ogjorda, kanske till och med mitt liv.

Ni hade haft det bättre utan mig.

Jag är en börda, en sådan börda.

Jag är ledsen, jag vet att det inte räcker med ett förlåt.

Så jag säger inget, jag hoppas att ni förstår.

Precis som jag förstår.

Jag förstörde alla minnen, vår tid ihop, vårt liv ihop.
Nu är inget sig likt, inte för någon av oss.

Jag hör inte hemma här.

Du sa det så rätt.

Nu saknar jag dig så att det gör ont.

Nu rinner tårarna ner för mina kinder i en strid flod.

De salta försiktiga tårarna som möter min mun.

Nu gör alla glada minnen extra ont.

Nu vill jag att någon kramar mig och inte släpper taget.

Nu vill jag glömma, nu vill jag bli tröstad.

Nu vill jag att du kommer tillbaka.

Nu gör allt så ont ont ont.

De försiktiga tårarna kväver mig, för inuti så är det så mycket mer än en strid flod.

En tsunami, något våldsamt, något som gör för ont.

En känsla jag inte vågar närma mig, något som bryter ner mig.

Bir för bit för bit.

Mitt liv, mina kamper, mina förlorade år, förlorade liv.

Allt passerar likt en revy.

Och allt gör lite extra ont, och allt får mig att känna mig extra liten.

Extra trött och extra sliten.

Extra ensam och extra tom.

Jag måste ha en förändring, något stort eller litet (?).

Något, något för nu gör det för ont.

Jag är inte den jag en gång var, jag har inte alla de personer jag älskat bredvid mig.

Jag är ensam, och jag är så liten inombords, fast jag egentligen måste vara vuxen, stark och stor.

Jag måste vara duktig nu, modig.

Nej, jag har ju inte tid att vara sjuk.

Men jag är sjuk, och jag är ledsen, jag är rädd.

Och alla minnen goda som väldigt väldigt onda gör så förjävligt ont.

Jag är sjuk, och jag tror att jag behöver få vara det nu en stund.

För annars bryter jag ihop.

Varje andetag gör så ont.

Så jätte jätte ont.

Snälla någon, skona mig nu.

Snälla.

Jag ber dig er ni dom någon den det.

Jag ber helt enkelt om att bli befriad från min smärta.

Eller omhändertagen för jag gråter nu, jag bryter ihop nu, just nu denna sekund.

Just nu, denna sekund gör världen, något alldeles alldeles för ont.

Anledning: Ja går in på facebook.

Jag ser en bekant som har länkat en person vid namn Isabelle Nilsson.

Det har hänt mig flera gånger,

och varje gång börjar jag undra.

Jag stannar upp, sluter ögonen.

Hoppas och ber, även fast jag vet bättre än så.

Jag hoppas och jag ber att det är "min" Isabelle.

Isabelle Ulrika Nilsson.

Livs levande, att allt bara var på lådsas.

Att det bara var en hemsk dröm eller skruvad vanföreställning.

Jag vet att hon är död, men jag fick inget avslut.

Jag vet att hon är död,

men varje gång jag hör hennes namn så kan jag inte sluta önska, eller sluta hoppas.

Hon kanske lever där, i sin lägenhet, med sina katter, färdig att ta studenten i vår.

Hon kanske hade blivit längre, bytt färg på håret och ändrat i vikt.

Hon kanske hade varit trygg i sig själv och sitt liv.

Snälla älskade älskade ängel till vän.

Kom hem.

Jag blir ju så rädd, på något sätt så känns det som om jag förlorar dig gång på gång,

och varje gång känns det som om hjärtat hoppar ut mellan revbenen på mig.

Snälla varför kan du inte leva. 

Här om dagen, när jag skulle köpa cigg, så blev jag nekad då han sa att det inte var jag på kortet, det fanns ingen likhet.

På mitt leg som jag skaffade när jag bodde på Älvgården.

Man tänker ju inte så mycket på hur mycket man faktiskt förändras förens man ser tillbaka på hur man såg ut för några år sedan.

Jag undrar hur du skulle ha ändrat dig ,det är snart 2 ½ år sedan du lämnade oss.

15 November 2009.

Kära vän, du skulle ha fortsatt kämpa.

Kära vän, jag älskar dig, jag saknar dig.

Det gör ont i mig.

Idag har varit en extra smärtsam dag.

Jag är arg, och frustrerad.

Eller nej, jag känner saker även kallat känslor.

Det är bara det att det är så mycket känslor att jag knappt vet vilka känslor det är och varför jag har dom.

Vilket är frustrerande och så blir jag frustrerad utav att vara frustrerad.

Och istället för att visa varje känsla som den är, så går jag och försöker samla mig själv hela dagarna,

(Med de ytterst irriterande människorna på min dagbehandling) vilket resulterar i att jag antingen blir arg och gör utfall, eller att jag lyckas hålla mig undan från dem i så lång utsträckning jag kan och istället får mina totala jävla fredags samanbrotten, då jag ena sekunden lemlästar våra möbler och jag i andra sekunden gråter hysteriskt och är helt tröstlös i ett par timmar.

Och i de stunderna har verkligheten en tendens att smita ifrån mig.

Så jag har varit allt i från, deppig och ledsen till rasande arg till alldeles för uppvarvad.

Jag söker efter någonting som är konstant, men det är "bara" för mig att acceptera att det finns inte mycket i mitt liv, eller i allafall mående som kommer vara konstant.

I och med min Bipolaritet med psykotiska tendenser och episoder och hejsan och hoppsan och oj och aj.

Ibland känns det som domedagsbeskedet och ibland känns det som en lättnad för att jag kan börja lära mig mina varningstecken ordentligt och jag kan få korekt medicinering utifrån mina behov.

Och sedan kommer jag till de stunder då jag får asperger på min borderline och borderline på min asperger.

I och med min asperger så kan jag helt klart säga att jag avskyr överraskningar och förändringar, men sedan när jag får mina impulser och impulshandlingar så förvirrar jag mig själv så att säga.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag säger emot mig själv.

Ena delen är väldigt impulsiv och den andra delen krakelerar om någonting är utom det "vanliga".

Men en sak jag fått genom dessa många och långa åren som sjuk är just sjukdomsinskikt i grund och botten med undantag för maniska/psykotiska episoder såklart. Men någonsans där inne så vet jag hur jag fungerar.

Jag har vart med om mina perioder och episoder många gånger, om och om och om igen. Så jag vet hur jag reagerar på olika yttre faktorer och jag vet hur jag reagerar över mina impulsiva handlingar, så allt jag behöver är en sekund eller två.

För att tänka efter och möjligtvis säga STOPP till mig själv.

Och nu ska jag sluta skriva snart då det känns som om jag skulle kunna skriva en hel roman just nu.

Rastlösheten, den här konstiga motsägelsefulla energin.

Men den försvinner väl på en nanosekund när humöret svänger.

Så jag ska väl passa på att göra någonting konstruktivt av detta annars tar jag väl ett chill-pill och väntar på bättre tider.

Nu ringer dock mitt YTTERST IRRITERANDE medicin alarm (på högsta volym GAAAH!) vilket gav mig en bra andledning tilla tt sluta skriva. Punkt slut.

Jag fick inte vakna upp en annan dag, en bättre dag utan samma gamla första dagen i månaden.

1 Februari, då skulle jag komma och hälsa på dig.

1 Februari så tog du ditt sista andetag innan jag han komma och vaka över dig.

Rob var där med dig, men han har inte sagt så mycket.

Var du rädd? Gjorde det ont? Såg du ljuset i slutet av tunneln?

Var ditt sista andetag ångestfyllt, eller vilade du i ro?

Jag kommer ihåg tårarna, du var tröstlös och du visste, vi visste att du snart skulle dö.

Jag var så rädd, och det var så smärtsamt att se dig försvinna.

Jag tänker på de sista veckorna.

Allt blev så mycket värre än vi trodde.

Det var fruktansvärt, avskyvärt, skrämmande.

Du var så full av liv, det har du alltid varit.

När de sa att du var sjuk så kunde jag knappt tro mina öron.

Det var precis när vi skulle sätta oss i bilen hem från vintersemestern i Sälen.

Sen fick jag reda på hur det verkligen stod till,

det fanns inget hopp, hur vi än gjorde så skulle du dö.

I början gick det inte att tro, du var så pigg så livlig, ångestfylld men du var full av fan ändå.

När du inte kunde gå de två trappstegen upp till vår dörr, då blev jag rädd.

Det sista halvåret så tänkte jag alltid: Men nu kan det väl ändå inte bli värre. (The botten is nådd)

Men det blev värre, mycket värre.

Och cancern hade spridit sig i hela din kropp.

Nej usch, cancern tog min farfar också.

Jag såg det, och även han var alldeles för ung.

Men det gick snabbt, han hade inte ont, han kände sig trygg.

Jag har gått igenom allt ihuvudet gång på gång.

Nu orkar jag inte mer faktiskt.

Jag orkar inte leva i min sorg.

Jag lådsas att det är imorgon, en bättre dag, en ny dag.

(Med alla frustrerande ungar på dagbehandlingen)

Jag älskar dig Nina, förlåt för att jag inte kunde rädda dig.

(Du är fortfarande kvar i min telefon lista, jag ser dina sms. Men jag tror inte att de har täckning i himlen.)