Speciellt de fina, lyckliga, friska minnena.

Men även kampen, att se någon försvinna ifrån en.

Så maktlöst, obarmhärtigt.

Vad ska man tro på? Finns det en rättvisa?

För många människor jag älskar, har rykts ifrån mig alldeles för tidigt.

Jag har sett livet försvinna ur deras ögon.

Jag har sett mina älskade förvandlas till något annat, en marionettdocka.

Och döden höll i trådarna.

Jag har sett frustrationen, viljan till något bättre, något annat...ett liv.

Verkligheten är så overklig just nu, och hjärtat värker.

Tårarna, förtvivlan.

Den är svår att tygla, att trycka undan.

Hur mycket ska en människa behöva gå igenom?

Hur mycket ska ett BARN behöva gå igenom.

Systemet tog över mig.

Och jag sörjer inte bara mina nära kära och älskades liv.

Jag sörjer mitt eget, allt jag skulle vara, allt jag kunnat bli.

Allt jag borde vara och allt jag förlorade.

Maktlösheten öst över mig, men all sin vrede allt sitt vemod.

Jag vet varken ut eller in längre, för varje person, varje ord, kram, slag och skrik.

De har satt ett spår i mig, mest hål av saknad.

Stormar av förvirring.

Det har tagit en bit av mig, varje person, varje ord, varje kram.

Jag gav en bit av mig själv, och de behöll den, jag fick inte tillbaka den.

Jag skulle ha blivit så mycket mer än det här, jag skulle vinna.

Men en seger är så avlägsen att är no where to find.

Jag saknar dig.

Pussla ihop mig, för jag börjar bli desperat här.

Var något ens på riktigt, var orden äkta.

Var välkomnandet på riktigt, eller var det bara ett spel.

Var det yrket eller personen som delade med sig, som omfamnade mig.

Var allt en strävan efter en lönecheck, eller betydde jag något på riktigt.

Jag känner mig fast i systemet.

Och jag kan inte lita på någons ärlighet.

Jag vill vara en människa, inte bara ytterligare en patient.

Jag vill vara en människa igen.

Broken-Heart-Syndrome.

Det är så det känns.

Men snälla, snälla.

Gör mig mänsklig igen.