Jag saknar dig, det vet du väl.

Jag förstår inte hur jag ska kunna gå vidare, fortsätta leva som om inget hänt.

Som om du aldrig varit här, eller aldrig försvunnit ifrån oss.

Jag förstår inte hur man kan leva ett liv överhuvudtaget.

Ett relativt välfungerande liv.

Att sätta sig på en buss, gå ner längst en gata, gå till skolan eller jobbet.

Att inte vara beroende av andra för att fungera.

Men det fungerar ju inte och jag förtstår inte, hur kan jag förväntas gå vidare från det här.

Från dig.

Dagen har spenderats i soffan, återigen.

Att ens gå utanför dörren och röka känns som ett jätte projekt.

Vart enda andetag tar emot.

Jag saknar dig, jag saknar er.

Jag saknar att känna mig hel, trygg.

Hemma.
Jag känner mig som en enda stor besvikelse.

De hade så stora tankar, höga ambitioner.

Och vad är jag nu, ja vad är jag nu.

Jag vet inte.

Det gör ont, och jag känner mig totalt övergiven, jag vet inte vilken väg jag ska gå...

Eller snarare hur jag ska orka gå en väg överhuvudtaget.

Jag kan inte se någon framtid och jag vet inte om det skrämmer mig eller om det fyller mig med ro.

Saker rörs ihop, det vill aldrig lämna.

Bilder och tankar.

Jag saknar, jag värker.

Är så vilsen och svamlar.

Jag är trött, så trött på det här ständiga kämpandet, saknaden och sorgen hand i hand med trasiga drömmar och känslan av att inte räcka till.

Det gör så ont, det gör så ont.

Jag är en besvikelse och när jag gång på gång inser det eller får det kletat i ansiktet på mig, så gör det såklart lite extra ont.

Jag har låst mig, hamnat i ett dödläge.

Jag är fast.

Och jag fortsätter svamla, sakna och smärta.

Jag saknar dig, jag saknar dig vet du väll, jag saknar er jag har gått vilse i min egna tomhet.