Jag är arg, och frustrerad.

Eller nej, jag känner saker även kallat känslor.

Det är bara det att det är så mycket känslor att jag knappt vet vilka känslor det är och varför jag har dom.

Vilket är frustrerande och så blir jag frustrerad utav att vara frustrerad.

Och istället för att visa varje känsla som den är, så går jag och försöker samla mig själv hela dagarna,

(Med de ytterst irriterande människorna på min dagbehandling) vilket resulterar i att jag antingen blir arg och gör utfall, eller att jag lyckas hålla mig undan från dem i så lång utsträckning jag kan och istället får mina totala jävla fredags samanbrotten, då jag ena sekunden lemlästar våra möbler och jag i andra sekunden gråter hysteriskt och är helt tröstlös i ett par timmar.

Och i de stunderna har verkligheten en tendens att smita ifrån mig.

Så jag har varit allt i från, deppig och ledsen till rasande arg till alldeles för uppvarvad.

Jag söker efter någonting som är konstant, men det är "bara" för mig att acceptera att det finns inte mycket i mitt liv, eller i allafall mående som kommer vara konstant.

I och med min Bipolaritet med psykotiska tendenser och episoder och hejsan och hoppsan och oj och aj.

Ibland känns det som domedagsbeskedet och ibland känns det som en lättnad för att jag kan börja lära mig mina varningstecken ordentligt och jag kan få korekt medicinering utifrån mina behov.

Och sedan kommer jag till de stunder då jag får asperger på min borderline och borderline på min asperger.

I och med min asperger så kan jag helt klart säga att jag avskyr överraskningar och förändringar, men sedan när jag får mina impulser och impulshandlingar så förvirrar jag mig själv så att säga.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag säger emot mig själv.

Ena delen är väldigt impulsiv och den andra delen krakelerar om någonting är utom det "vanliga".

Men en sak jag fått genom dessa många och långa åren som sjuk är just sjukdomsinskikt i grund och botten med undantag för maniska/psykotiska episoder såklart. Men någonsans där inne så vet jag hur jag fungerar.

Jag har vart med om mina perioder och episoder många gånger, om och om och om igen. Så jag vet hur jag reagerar på olika yttre faktorer och jag vet hur jag reagerar över mina impulsiva handlingar, så allt jag behöver är en sekund eller två.

För att tänka efter och möjligtvis säga STOPP till mig själv.

Och nu ska jag sluta skriva snart då det känns som om jag skulle kunna skriva en hel roman just nu.

Rastlösheten, den här konstiga motsägelsefulla energin.

Men den försvinner väl på en nanosekund när humöret svänger.

Så jag ska väl passa på att göra någonting konstruktivt av detta annars tar jag väl ett chill-pill och väntar på bättre tider.

Nu ringer dock mitt YTTERST IRRITERANDE medicin alarm (på högsta volym GAAAH!) vilket gav mig en bra andledning tilla tt sluta skriva. Punkt slut.