I fredags sköljde allt över mig...igen.

Allt som hänt, allt det fina allt det smärtsamma.

Frustrationen över att inte förstå.

Varken förstå VAD som hände eller VARFÖR det hände.

Och framför allt hur "systemet" fallerar och BARN ocskyldiga barn hamnar i kläm.

Ovissheten över hur det ska lösa sig, om jag har någon dräglig framtid, om jag klarar mig igenom detta.

Om jag "överlever tills jag kan börja leva på riktigt" som du så fint formulerade det mitt älskade saknade änglabarn.

Saknaden, den där smärtsamma saknaden.

Inte "bara" saknad av nära och väldigt kära som jag aldrig kommer få vara nära längre.

Se dem växa.

Men även saknaden över mitt liv, sorgen över att egentligen inget blev som jag hade förväntat mig,

hur allt i princip vände sig 180 grader ned för ett stup.

Och nu sitter jag här, dagar månader år senare, och ska jag vara ärligt.

Så fattar jag fortfarande inte ett skit.

I samma gyttja, fast i annan form.

Desperat på ett annat plan.

Och ordet Smärta har fått en annan betydelse.

Djupare, kallare, ensammare.

Jag stänger av, går på standby. 

Det här är inte jag, det är instinkter, reflexer mekanismer bortom min förtåelse.

Apatiska känslor. Det här är inte jag, jag är försvunnen.

Släpp hoppet för jag kan inte lova att jag kommer tillbaka.

Vart är du dvalan, nu när jag behöver dig som mest.

Vart är du klokheten, normaliteten.

Allt som folk i regel tar för givet.

Att kunna sätta sig på bussen.

Sprina i regnet med en tidning över huvudet.

Ta körkort, göra folk stolta.

Att kunna dricka ett glas vatten utan att kvävas av att sväljreflexen inte fungerar pga biverkningar av alla mediciner.

Gå i skolan, en riktig skola, en sådan med läxor och prov.

Att kunna sova en riktig sömn...inte en kemisk.

Listan kan fortsätta in i oändligheten.

Orättvisan, varför skulle ni dö?

Ni fick inte dö ifrån mig.

IFRÅN mig, lämna mig här, ensam.

Ge er sorg i mina händer.

Jag saknar er, jag älskar er.

Men jag hatar er så mycket för att ni lämnade mig.

Jag vill inte ha min smärta, och inte din heller.

Jag vill ha er tillbaka, jag vill att ni aldrig någonsin lämnar mig.