Allt skriker och gör ont innuti.

Jag saknar det, tryggheten.

Älvgården, mina vänner, mitt liv.

Kroppen protesterar, tankarna skär.

Jag saknar det, att ha ett samanhang.

Att slippa kämpa så in i norden hela tiden.

Jag skulle bara ha lagt mig ner, vägrat acceptera ett nej.

Jag avundas, varför fick inte jag hjälpen när jag var så liten och ensam.
När livet gick tvärs emot mig.

Jag hade ingen där som fångade mig, räddade mig innan jag föll helt och hållet.

In i min sjukdom, ner i smutsen.

Och jag saknar och sörger så att allt tillslut bara värker och jag vet inte vad som är vad.

Vem som är vem, och vad fan det är som händer.

Jag blir så liten igen, lika liten och borttappad.

När soc tog över vårdnaden och placerade mig i katastrofer efter katastrofer, landet runt.

Vem var där och hjälpte mig då?

Och nu ska jag beskriva det här.

Hur fan i hela världen ska jag kunna förklara vad som hände, vems är felet?

Vad hände, dom tog allt som var mitt.

Vem beslutade vad och vem såg till att jag inte kom till skada.

Ingen

Vem sa till när soc och psykiatrin utövade något slags maktspel?

Maktmissbruk.

Nej, mina tankar går i rasande tempo och jag förstår bara mindre och mindre för varje tanke som flyger förbi.

Fast det kanske är lika bra.

Det du inte vet det skadas du inte utav...eller?