Den ena tabletten efter den andra.

Jag vill bara få slut på känslan, eller kanske är det bristen som ekar så tomt.

Jag vill få tyst på sorlet i mitt huvud.

Jag måste kväva skriket inombords.

Det gör ont, ja det gör det.

Det är skrämmande hur liten man är.

Ingenting, ibland känner man sig ingenting värd.

Eller är det livet.

Eller rädslan.

När man ser andra gå vidare men själv sitter kvar på samma punkt.

Trampar och trampar på samma ställe så att man nästan får friktions sår.

Eller när man saknar, när man saknar någon så mycket fast inga makter i hela världen kan ge mig den tillbaka.

Alla endlösa kvällar och nätter.

Då jag sitter vaken och gråter tills det känns som om ögonen blöder.

När man bara vill skrika och slåss bryta sig loss.

Jag vill hitta hem, jag vill hitta hem igen och jag behöver mitt sammanhang.

Jag behöver en mening en anledning, jag behöver något bevis på att det kan bli bättre.

För jag är så satans jävla trött på att kämpa utan en mening.

Utan en anledning att vakna på morgonen.

Någon som förstår mig för annars är jag heller ensam.

Jag vill inte stå i en folk massa och känna mig så ensam så ensam.

Jag vill ha ett värdigt liv, något drägligt.

Kommer ni ihåg mig?
Vet ni att jag existerar?

Saknar ni mig? För jag saknar er?

Är livet vänligt mot er?

Eller vill ni samma som jag, tillbaka, bort här ifrån.

Tillbaka till någon mening.

Och meningen var vi.

Det fina vi hade, det onda vi kunde bekämpa tillsamans.

 

Just nu känns det som tusen mot en.

Tusen mot en och det är inte gult här längre.

Det försvann för länge sen.