Jag saknar dig älskade vän.

Det är ensamt och tomt här.

Tomheten gör så ont,

det borde du om någon veta.

Eller snarare det skulle du ha vetat.

Du finns inte mer.

Du avslutade matchen, blåste av fighten.

Jag vet inte om jag ska skrika eller gråta,

om jag är arg eller bara väldigt väldigt..ledsen.

För jag saknar dig.

Jag vrider och vänder på mig.

Hösten 2009, hösten då du valde att ditt hjärta inte längre skulle slå.

Jag var annorlunda då, både i person och utsende.

Vi var jämn gamla du och jag.

Små-tjejerna i huset.

Så jag förändrats, inte alltid till det bättre, men ändå en förändring.

Jag undrar hur du skulle ha förändrats.

Jag vill se dig, röra vid dig, höra din röst.

Jag vill se dig växa.

Fan...du skulle ha blivit hon som överlevde.

Och jag kan inte sluta känna mig...skyldig.

"Hon älskade dig, och du älskade henne. Det är allt som räknas"

 

Och så sitter jag här och ensamheten kan inte sluta eka.
Låt mig skruva tillbaka tiden, snälla någon.

HJÄLP MIG. Någon.

Jag börjar bli väldigt desperat här.

Det gör så ont inombords att jag får panikkänslor, jag känner mig fast i min egen kropp, i någon slags verklighet som är så overklig at inget stämmer.

Vad ska jag göra.

Fram, bak? Höger, vänster?

Vart jag än vänder så ser jag smärta och misär.

Något trasigt som inte går att fixa ihop.