Det gör så ont under min fasad.

Jag känner mig liten och förvirrad.

Och rädslan, minnena, saknaden och sorgen.

Jag vet inte vem jag är längre och jag vet inte om det här är mitt.

Om det här är jag.

Jag har blivit min egna motsats.

Du var så glad när du var liten, du hade så kul när du var liten.

Någonstans någongång gick något fel.

Och nu sitter jag här med alla minnen,sorger.

Och jag vet inte vad det är som gör mest ont de glada eller de onda minnena.

Jag vet inte vad det är som skrämmer mig mest, ondskan i världen eller mig själv.

Jag sitter ihopkurad och kramar om mina knän.

Jag är så liten så liten, en myra en partikel, stoft.

Men det som är i mig är inte litet, det är något stort och det har tagit över mig.

Jag vet inte i vilken ända eller vrå som jag ska börja.

Vilket svek svider mest.

Vilket minne gör ondast.

Jag saknar det att vara ett barn, att vara så oskyldig, så ren från smutsiga och smärtsamma minnen.

Jag saknar att vara ett barn för då hade den här känslan av att känna mig så liten faktiskt varit fakta.

Då hade detta varit skrubbsår på mina knän istället för ett knivhugg i hjärtat.