Nu är det den här tiden på året, de magiska syrafrätande dagarna och datumen.

Datum jag inte kan släppa, datum och minnen jag borde glömma bort, då de är alldeles för smärtsamma.

Så smärtsamma att jag hamnar i någonslags kris eller en extra stark episod av galenskap.

För jag känner mig galen, någonting ändrade mig då där.

År 2008 även kallat helvetes-året. Domedags-året. Året då jag blev inlåst...på riktigt.

Jag var så "liten" och jag blev helt berövad på min frihet och egen vilja.

Året då jag bland annat blev nedskickad till göteborg utan att ha en enda aning om vart jag skulle.

Jag var inne på mitt rum på Bup-Akuten och helstplötsligt kom en advokat och skulle "prata" med mig, det blev ju inte något pratande då jag hade selektiv mutism och endast kunde prata med mina föräldrar.

Jag minns inte så mycket av de dagarna, ned drogad och livrädd för vanföreställningarna.

När hela personal styrkan kom och skulle få in mig i en bil och hur de ställer mamma på sidan om och säger att hon inte har något mer med situationen att göra då jag både var tvångsvårdad på bup men nu hade soc tagit över.

Jag fick ett LVU vilket betyder att mina föräldrar miste vårdnaden om mig.

Mina föräldrar som var de enda jag kunde kominucera med.

Mina föräldrar som stått ut med mig genom all sjukdom, mina föräldrar som kämpade med att hålla mig med liv.

Utan någon aning då jag var alldeles för förvirrad att förstå någonting så släpade/lyfte personalen in med mig i bilen, och satt jag inte still så hade de både mobila bälten och sprutor med sig.

Den dagen blev jag ned forslad till göteborg med mitt trippla vak.

De körde in mig bakom grindar efter grindar, taggtråd och murar.

Jag var fången då, soc hade valt att placera mig på ett paragraf 12 hem vilket var ja...ett ungdomsfängelse.

Jag var livrädd, jag kände ingen, jag kunde inte prata eller kominucera och sedan öppnar de skjutdörren på bilen och in kommer personal och släpar in mig i ett litet rum, därefter in i en isoleringscell ned på golvet och de tog i princip allt jag hade på mig. Bilen som körde ned mig med välbekanta vådare och min mor i framsätet blev bort sjasad. 

Nu var jag där, i en okänd stad okänt folk, kunde inte komunicera, visste inte vart jag var, inlåst i en liten isoleringscell med en 20 centimeter tjock ståldörr med en liten lucka som de kolade in i emellanåt.

Jag visste inte ens varför jag var där. 

Och jag var så rädd att det inte går att beskriva.

Tillslut kom de och öppnade cellen och de skulle börja en intagningsprocedur.

Jag blev pressad att svara på frågor när jag inte ens kunde kommunicera.

Jag satt och gungade fram och tillbaka fram och tillbaka.

De sa åt mig att lämna ett urinprov medans de kollade på, de sa åt mig att ta av mig alla mina kläder, underkläder inkluderat och sedan gå in och ta en dusch medans de såg på.

Efter ett par timmar fick en läkare och chefen  tvungna att flytta mig från slussen och jag skulle in på ett rum.

Jag fick inte mina mediciner och senare på kvällen skule jag bli inlåst på mitt rum där jag inte kom ut ifrån däremot kunde de andra komma in på mitt rum.

Jag var livrädd och satt på en stol och gungade fram och tillbaka, chefen kommer och säger åt dom att dra in mig i isoleringscellen.

Jag var rädd, livrädd. Inte våldsam, bara riktigt rädd.

Väl inne i isoleringscellen så var hallucinationerna så starka att de helt och hållet höll på att ta över.

Men jag minns att den var en kvinna där hon var den som skulle gå ur cellen sist och hon märkte att jag blev mycket lugnare när hon satt där och försökte trösta mig så hon sa att det var lugnt, att hon kunde stanna kvar.

Chefen dock tyckte inte att det var bra så därför lämnades jag instängd där med mina egna vanföreställningar, i en cell som var så liten så liten så liten.

Den dagen var en mardröm, den tiden var en mardröm.

Det var många hemska saker som hände det året. Som har präglat mig så starkt, hela mitt liv faktiskt.

Mitt såkallade liv.

Och jag ser och hör allt detta. Bilder röster dofter och färger.

Det hemsöker mig vartenda dag, varje natt.

Alla de helt kaotiska händelser som detta.

Jag blir så rädd så skör och känner mig så liten så liten.

Lika liten som jag var då, när jag satt där i en okänd stad bland okända människor, helt okapabel att komunicera. 

Så liten att jag knappt existerar, så liten känner jag mig när alla dessa otroligt lätt triggade minnen spökar.

Och katastroferna var så många att det är omöjligt att komma ihåg hur många de var.

Jag vill glömma, men nu är jag bara liten.

Nu är jag rädd.

Rädd och besviken, skrämd över hur man kan komma i kläm i systemet.

Hur barn kan komma i sådan kläm att det iprincip präglar och förstör hela deras liv.

Hela mitt liv och förhoppningsvis inte ditt vis heller.

OSKYLDIGA Barn. 

Fuck my life det här blev ett gnälligt och utdraget inlägg.

Men min hjärna svämmar över av minnen då så många idiotiska saker händer mig på hösten.