Ju mer jag pratar ju mindre förstår de.

Kroniskt ensam, ingenting kan fylla upp mig.

Inget varar, inget är konstant.

Tomhet och inre kaos.

hur ska jag våga lita på något/någon igen.

Det är frågan jag frågar mig vartenda gång.

Vartenda gång jag blivit krasch pang och bom övergiven.

När allting rasar inombords.

När folk försöker, försöker förstå, men allt bara blir mer ologiskt ju längre jag tänker på det.

Ältar det.

 

Jag har ett val, men jag har egentligen inget val.

Det kan ju inte fortsätta såhär.

För att tala klarspråk.

Jag är sjuk och jag behöver hjälp, men det är någonting som får mig att känna mig så liten, blottad.

Så jävla bedrövligt liten.

Och jag har det här inom mig, all sorg, saknad och besvikelse.

Alla minnen, alla minnen som gör så djävluskt ont.

Och då fryser jag till is.

Inget kommer ut, men kommer något in?

Vågar jag satsa, på ytterligare en besvikelse.

Jag sluter in mig själv, bakom väggar och murar.

Dit inget kan nå mig.

Där ingen kan skada mig.

Läpparna sluter om varandra och allt känns så absurt.

Vad är det här.

Vad håller jag på med, varför.

Det där varför.

Varför är jag här och inte där jag borde vara.

Där jag skulle vara om inte allt "Det här" hade stormat in i mitt liv.

Mina läppas sluter sig, precis som de gjort förut.

Och nu handlar det inte om tröst, det handlar om flykt.

Och jag är så trött på att fly.

Så innerligt trött.

 

Jag vill bli fri.