Jag ligger här i min sjukhus säng och det känns som om livet runnit ur mig. jag vill vara frisk, må bra, snurra tillbaka tiden.De säger att det här är något jag måste lära mig leva med, men det vet jag inte om jag kan acceptera.Är det så här det ska vara? Det där livet alla pratar om.Jag har varit här på sjukhuset i en vecka nu, och igår var jag på stor möte med kommun, landsting, behandlingshemmet och så vidare.Overklighetskänslorna sköljs över mig och jag undrar.Tvekar.Kan jag börja lita på någon igen, för när folk ser en början så ser jag ett slut.Det är mindre än en månad tills jag flyttar vilket betyder att jag har inte tid att vara sjuk nu.Ryck upp dig Patricia, du har inte tid med det här nu.Imorgon ska jag få gå på min första permission sedan jag blev inlagd, jag saknar hundarna, det känns ensamt.Nej, nu ska jag göra mig redo för ytterligare ett möte och vila en stund. (Ryck upp dig)
