Its so much stronger than the friends you try to keep, by your side.

Känslan där inne är så mycket starkare än allt annat.
Och jag frågar mig själv gång på gång, är detta rätt väg att gå?
Om och om igen.
varför tar inte detta slut någon gång, har jag inte lidigt tillräckligt.
Finns det ens ett liv som väntar på mig?
Vad var det som gick så jävla fel för att jag skulle hamna här.
Självklart har jag svaret mer eller mindre.
Jag stirrar in i den gul-beigea väggen framför mig,
inbäddad under sjukhuslakan.
Precis som varje år, vart enda år sedan jag var 13-14 år.
Och nu ska jag återigen flytta in på en instutition, skillnaden denna gången är att jag har något att säga till om, istället för att bli skickad som en vante i land och rike i socialtjänstens makt.

Även om det självklart är skönt att inte ha LVU längre, då det är en traumatiserande styrning av människor, barn.
Även fast det, så är det så jävla svårt. För nu är det jag som måste välja och går det käpprätt åt helvete så har jag ingen annan att skylla på förutom mig.
Tankana och minnena går så snabbt runt i huvudet att när jag nu sitter här och stirrar in i sjukhusväggen så är det svårt att avgöra om detta är här och nu eller en sadistisk mardröm som är satt på repeat.