Jag sitter här 8 år senare och kollar tillbaka i tiden.

Allt känns så absurt, kan det här verkligen ha hänt mig?

8 plågsamma år, men ett helt liv i en annan slags verklighet.

Det har varit några extra skakiga veckor, sammanbrott, utbrott, dissociation och total psykbryt.
Labil.
Den här sorgen jag bär den gör mig galen, spritt språngande galen.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, är fast i min egna kropp och försöker springa ifrån något, en känsla.
Jag är disorienterad och helt plötsligt så vet jag inte vart jag är.

Jag vet inte vilket datum eller år det är, jag vet inte hur gammal jag är, vem jag är.

En mardrömm utan dess like.

Idag fick jag det officiella beslutet om min placering på HVB-hemmet och det gör alltid lite ont ihjärtat när jag läser min bakgrund. När de beskriver mig. Och jag önskar bara att jag kunde sudda ut allt och sedan så var det borta.

Sedan vore det slut.

Den senaste tiden så har självmordstankarna förföljt mig mer än vanligt.

Som en utväg? 

Alla säger ju att det har de bra nu, de döda.

Så vad är det för mening med att leva i misär när man kan dö och må bra,komma till himlen.

Vad är det då för mening att kämpa?

Jo det ska jag tala om, det är smärtan.

Långt ifrån alla har känt den, men det har jag.

Det är som en förbannelse, man krossas och fryser till is inombords. Hjärnan brinner.
Jag kommer alltid leva med ett tvivel, med minnen goda som onda.

Jag kommer alltid leva med eran sorg i mina händer.

Sorger jag ej förmår att handskas med.

Det är en mardröm att leva ens en dag utan dig.

Men när Nina dog, när jag återigen satt alldeles maktlös vid sidan om och såg henne långsamt dö i smärtor.

Det är ett minne som är fast etsat i min hjärna, i mina ögon.

Och det var även droppen.

Återigen den där droppen som ibland faller och sedan gör allt omöjligt att hantera.

Den där droppen som tar över allt.

Efter eran död är jag tom och ihålig, jag vill skrika bråka kasta möbler få ut min ilska, som egentligen är missledda tårar och ledsam ångest.
Jag nyper mig själv i skinnet, men jag vaknar inte.

Minnena kommer i stötar, vågor och bilder. Som att ena sekunden må ok och andra sekunden springa in i en stenvägg. Flashbacks.

Så mycket flashbacks att jag inte längre får ihop mitt sammanhang.

Jag vet inte vad som är nu och vad som är då. Allt blandas ihop, lappas ihop och sedan ska man veta vad som är riktigt, vad som är nu.

Och det klarar jag inte av, så jag fortsätter vandra runt i denna dimma, jag hoppas bara jag finner vägen ut.

För EN sak är säkert, himlen är inte en genväg, det är inte en väg ut, det är slutet.
Slutet av ditt liv och alla som du någonsin har betytt någonting för.