Säg som det är, hon är död.

Imorgon är det din dag igen.
Imorgon är dagen då en del av mig dog och aldrig kom tillbaka.
Imorgon är det 1 ½ år sedan vi andades samma luft.
Imorgon så är det dagen då du vände dig bort och gick.
Dagen då jag aldrig, aldrig skulle få vara dig nära igen.

Hjärtat saknar och skriker.
Jag vänder mig om och undrar vad som hände med världen.
Vart försvann ljuset?
Hur ska vi kunna leva utan dig.
Hur ska vi kunna fortsätta leva ett liv, när du faktiskt är död.
När du är död, och jag aldrig får röra dig igen.

Denna smärta får mig att tappa balansen och skaka inombords.
Denna smärta får mig även ibland att undra om någonting ens har en mening längre.
Det spelar ingen roll vad jag gör.
Jag kan kasta möbler, jag kan skrika.
Jag kan gråta,bråka,löpa amok.
Men ingenting, ingenting kommer aldrig ha någon mening.
För det spelar ingen roll vad jag jag.
För vad jag än gör, så är du fortfarande borta.
Och vad spelar då detta för roll?

Vad spelar det så kallade roll för mig, när allt du ville vara att leva...
...Och allt jag ville vara att dö.
Men nu är det jag som "lever" och du är den som är död.
Du är den som var tvungen att lämna oss och dö.

Kan någon bara säga som det är, hon är död.
Inte borta, inte gått vidare, inte någon annanstans.
Hon är död.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0