Vad vet du om mig, ärligt talat?
Vet du allting om smutsen och skammen, förlorade åren.
Slagen och sparkarna.
Vet du allt om sorgen som äter upp mig inombords, om minnena som plågar mig ända tills jag får nog.
Tills jag får nog och vägrar leva, vägrar kämpa, vägrar existera.
Vet du allt om det liv jag förlorat, att jag var en människa.
En fungerande människa ända tills de tog det ifrån mig, tills de tog det med våld.
Vet du att de slutar bry sig efter åren, folk får nog och de ger sig av.
Vet du att man kan känna en smärta så starkt, så starkt att det känns som om man ramlar i bitar, faller ihop, att till och med kroppen får nog.
Kroppen får nog av alla hårda slag, av alla hårda ord, en riktig käftsmäll.
Tillslut får alla nog.
Man blir en börda, en dödvikt.
Och vet du vad de gör mot barnen, barnen som tappat hoppet, barnen som blir bortsliten ifrån sin egen mor.
De skickar en genom land och rike, låser in en från deras sista ljus.
Bakom galler och taggtråd, bakom murar och ståldörrar, i en cell så liten och i en värld så stor.
De skadade barnen skadas mer, man har ingen talan, man har inga ord.
Bara en rädsla som är alldeles för stor.
Vet du vad de gör med barnen?
De låser fast en så hårt de kan, med bälten och handbojor och talar högt och tydligt om Att allt är ditt fel.
Din rätt är helt borttagen från dig, du har blivit skadad så djupt, trasig utan möjlighet att bli hel igen.

Och allt Patricia, ALLT är ditt fel.