Idag är ingen vanlig dag för idag skulle ha varit din 20:e födelsedag.
Igår påvägen hem från idre så stannade vi i valbo och mitt hjärta både brände och smältes på en och samma gång,

Älskade älvgården, älskade skutskär, älskade vänner, älskade liv, älskade älskade Isabelle.
Älskade hatade älskade hat.

Ni tog emot mig när ingen annan ens ville lyfte ett finger för att ens försöka hjälpa mig.
men ni svek mig, isabelle och alla som bodde där.

Och nu sitter jag här...snart 20 år.

Det var 5 år sedan, men allt känns och värker som om det vore i förrgår.

Jag är så vilsen i världen, vilsen i mig själv.

Älskade hatade idiotiska käraste Isabelle, vad tänkte du.

Vad fan tänkte du, att vi skulle älska dig mer när du dött? 
Att vi skulle älska dig mer som en ängel, ett minne.

Vad tänkte du vännen min?

Det är skrämmande hur lång tid det gått sedan du försvann,

Men det är ännu mer skrämmande att den där smärtan fortfarande bankar lika hårt.
Det är skrämmande att tiden inte läker mina sår, min sorg.

Tiden läker ingenting.

Det blir bara värre, mer komplicerat och tillslut är man själv alldeles död och ekande inombords.

Snart ska jag flytta in på behandlingshem igen, men jag är rädd att börja denna resa igen, jag är rädd att bli sviken och lämnad.

Jag är rädd för att behöva bära ytterligare en sorg i mina händer.

Jag är rädd att möta världen, rädd att vara social, rädd för att känna lycka (de få gånger den finns där).
Jag är rädd att finna ett värde.
För utan ett värde så har jag inget att förlora.

Och nu sitter jag här, i en gräslig nostalgisk känsla.
Helt plötsligt är jag 12-13 år igen.
Men det stämmer.

För jag är fortfarande ensam, jag är fortfarande rädd.
Jag söker efter en mening, eller försöker täta hål.
Fast inget kan fylla mig igen, jag saknar dig...jag saknar dig.