Nu har jag snart bott en månad på behandlingshem.
Det känns lite som att vrida tillbaka tiden, som att gör om allt på nytt fast under andra omständigheter.
Jag har inte släppt den där såkallade spärren och det känns som om jag snart är på väg att explodera, eller snarare implodera.
Jag tänker för mycket och jag är återigen en behandlingshemsbo.

När jag tänker på tiden, åren så blir det bara så fel.

Jag har gått igenom saker som har förändrat mig.

Jag har gått igenom tid som har gjort mig till en annan person.

Och när jag sitter här, snart 20 år så önskar jag att någon hade varit snällare mot 13 åriga patricia, inte minst jag själv.
Förvirring och extas.

Ähh, nu tänker jag för mycket igen.