Det är nu första hela dagen för mig på Bolinders HVB.

Jag lyckades somna tillslut och förmiddagen har flytit på. Jag har gjort iordning lså gott jag kan på rummet. Flytten blev ju inte som beräknat då pappa blev sjuk under natten och mamma hade precis opererat foten men hade inga kryckor så hon fick krypa fram. Men personalen kom och hämtade mig med en liten Smart-car (jag har dock inte förstått det smarta med en smart-car då de ät yttepytte små).
Jag hade lite hemlängtan och var besviken på att mamma och pappa inte kunde hjälpa mig att flytta (men de kommer på lördag med mina saker) så jag fick ta en väska med det vitigaste och guppa fram där i den lilla fred-flintstone liknande bilen.

Och idag är första dagen som storstadsbo. Mycket folk, mycket bilar…och asfalt. Inga hundar L
Såsmåningom så ska jag kolla på deras dagverksamhet som ligger i älvsjö, men det lät bra, dock är ju allt så nervöst nu i början och jag tänker hur fel det har gått innan på de boenden och anstalter jag varit på, och jag hoppas verkligen att det blir bra denna gången.

Ett stort orosmoment är den behandling jag gått i med min psykolog, två dagar i veckan i 1½ år.
Min selektiva mutism kommer mer och mer tillbaka och det ororar mig för jag vill kunna prata, våga prata. Det är ju jobbigt att prata i vanliga fall men när den selektiva mutismen slår till så blir det iprincip fysiskt omöjligt att prata och det känns som tortyr att ens få till ett ”Hej”.
Jag tycker att jag borde kommit längre men behandlingen har knappt kunnat påbörjas.
Jag saknar min psykolog  på BUP, det var den enda gången under alla dessa år som jag sett nå framsteg, men så blir man tvungen att sluta bara för att jag fyllde 18. Det var förödande och jag hamnade i denna destruktiva psykiatri/Polis/Bältesläggning/LPT cirkel  IGEN!
Efter det så låg jag länge inne på sjukhus och livet var rent kaosartat.
Sedan gick det så lång tid innan jag hade möjlighet att få en psykolog igen och under den tiden så hade jag lärt mig att rent metodiskt bara stänga av känslorna. Inget kommer in och inget kommer ut.
Vilket gör allt så komplicerat för förut så var jag så rädd för att känna, och nu är all den rädslan sorgen minnena kaoset oron och känslorna inkapslat i mig och jag går runt som en robot alldeles för ofta. Och när känslorna väl kommer fram så blir det totalt sammanbrott och psykakuten nästa.

Det är mycket oro och ältande nu, men jag hoppas det löser sig, jag hoppas någon förstår.