Ibland så känner man sig bara så liten, så väldigt väldigt liten.
Osynlig och ensam. Värdelös?
Världen runtomkring en är för ofattbar och stor.
Allt man kan önska är att synas för det bra man innerst inne är, och inte sjukdomen man lever i och gror.
Hör ni mig?
Är jag från en annan planet?

Jag vill hitta något eget, jag vill finna inre ro.
Jag vill åka runt i land och rike, till platserna där de tog något som var mitt.
Jag vill pussla ihop delar, hoppas själen min finner liv och längtan.
Jag vill vända runt smärtan och förvandla det till något fint.

Ser ni mig?
Hör ni mig?
Snälla lyssna på mina ord.
Svara mig, ser ni?
Svara mig, jag vill hitta hem.
Finna en mening, hitta en plats där jag kan slå rot.

Tiden går och det känns som om jag bleknar.
För utan era andetag så bli jag svag.
Utan er så slutar jag existera, jag blir likt världen diffus.

Utan er känner jag en smärta så stor.
En ständig frågan, en jakt efter rätt ord.
Hur länge kan man sakna?
Hur länge kan det smärta?

Hur länge kan jag skrika, utan att någon lyssnar på ett enda ord?
Hur länge ska jag undra, varför jag är så liten och världen så väldigt stor.