Nu ger jag upp.

Jag är trött på folk.

Jag är trött på mänskligheten.
Att leva ett liv för att vara andra tilllags.
Att ständigt anpassa sig för att andra ens ska vilja vara rubnt omkring mig.
Att känna sig så ensam så ensam.
Liten och värdelös.
Det gör ont och det är med smärtan i själen som jag skriver dessa meningslösa ord.
Jag är trött på att bli missförstådd.
Att känna sig som en utomjording.
Ibland undrar jag om jag ens existerar.
De få människor jag har runt mig.
Tänk om allt bar är en illusion.
Trust is an illusion.
Så tom, så bottenlöst innerligt tom.
Ingenting kan fylla upp mig.
Jag går från allt till inget på en sekund, opålitlig, labil.
Nu har jag fått nog.
För värken i själen tar över, den dränker mig.
Äcklig och vidrig.
Nu gör det så ont att andas,

världen är en hemsk plats.

En ond plats.
Världen ställs på sin kant, 

och nu trillar jag ned från stupet.
Driven till galenskap, av ensamheten.
Rädslan.

Lusten efter en mening.

"Farliga relationer"
Snälla lämna mig inte.

Nu vill jag vara den som lämnar.

Jag är trött planeten Tellus, 

Trött på att vara instängd och ensam.