Satan i helvete.

Jag orkar inte.

Jag önskar att jag bara kunde lägga mig ned och ge upp.

Men jag kan inte, jag är starkare än så...det borde jag vara i alla fall.

Jag försöker att stänga av mentalt.

Inget kommer in, inget kommer ut.

 

Det gör så ont under min fasad.

Jag känner mig liten och förvirrad.

Och rädslan, minnena, saknaden och sorgen.

Jag vet inte vem jag är längre och jag vet inte om det här är mitt.

Om det här är jag.

Jag har blivit min egna motsats.

Du var så glad när du var liten, du hade så kul när du var liten.

Någonstans någongång gick något fel.

Och nu sitter jag här med alla minnen,sorger.

Och jag vet inte vad det är som gör mest ont de glada eller de onda minnena.

Jag vet inte vad det är som skrämmer mig mest, ondskan i världen eller mig själv.

Jag sitter ihopkurad och kramar om mina knän.

Jag är så liten så liten, en myra en partikel, stoft.

Men det som är i mig är inte litet, det är något stort och det har tagit över mig.

Jag vet inte i vilken ända eller vrå som jag ska börja.

Vilket svek svider mest.

Vilket minne gör ondast.

Jag saknar det att vara ett barn, att vara så oskyldig, så ren från smutsiga och smärtsamma minnen.

Jag saknar att vara ett barn för då hade den här känslan av att känna mig så liten faktiskt varit fakta.

Då hade detta varit skrubbsår på mina knän istället för ett knivhugg i hjärtat.

Inga vakter vid porten.

Inga hänglås till grinden.

Bara rösten som kallar,

I den evigt viskande vinden.



Jag saknar att vara dig nära.
Jag hoppas att det existerar något evigt blå.

Detta var då min enda "vän" jag hade under mina tvångsförflyttningar, en apelsin.

Vi hade en del likheter. Oförmåga att komunicera ungefär.

Nu är det den här tiden på året, de magiska syrafrätande dagarna och datumen.

Datum jag inte kan släppa, datum och minnen jag borde glömma bort, då de är alldeles för smärtsamma.

Så smärtsamma att jag hamnar i någonslags kris eller en extra stark episod av galenskap.

För jag känner mig galen, någonting ändrade mig då där.

År 2008 även kallat helvetes-året. Domedags-året. Året då jag blev inlåst...på riktigt.

Jag var så "liten" och jag blev helt berövad på min frihet och egen vilja.

Året då jag bland annat blev nedskickad till göteborg utan att ha en enda aning om vart jag skulle.

Jag var inne på mitt rum på Bup-Akuten och helstplötsligt kom en advokat och skulle "prata" med mig, det blev ju inte något pratande då jag hade selektiv mutism och endast kunde prata med mina föräldrar.

Jag minns inte så mycket av de dagarna, ned drogad och livrädd för vanföreställningarna.

När hela personal styrkan kom och skulle få in mig i en bil och hur de ställer mamma på sidan om och säger att hon inte har något mer med situationen att göra då jag både var tvångsvårdad på bup men nu hade soc tagit över.

Jag fick ett LVU vilket betyder att mina föräldrar miste vårdnaden om mig.

Mina föräldrar som var de enda jag kunde kominucera med.

Mina föräldrar som stått ut med mig genom all sjukdom, mina föräldrar som kämpade med att hålla mig med liv.

Utan någon aning då jag var alldeles för förvirrad att förstå någonting så släpade/lyfte personalen in med mig i bilen, och satt jag inte still så hade de både mobila bälten och sprutor med sig.

Den dagen blev jag ned forslad till göteborg med mitt trippla vak.

De körde in mig bakom grindar efter grindar, taggtråd och murar.

Jag var fången då, soc hade valt att placera mig på ett paragraf 12 hem vilket var ja...ett ungdomsfängelse.

Jag var livrädd, jag kände ingen, jag kunde inte prata eller kominucera och sedan öppnar de skjutdörren på bilen och in kommer personal och släpar in mig i ett litet rum, därefter in i en isoleringscell ned på golvet och de tog i princip allt jag hade på mig. Bilen som körde ned mig med välbekanta vådare och min mor i framsätet blev bort sjasad. 

Nu var jag där, i en okänd stad okänt folk, kunde inte komunicera, visste inte vart jag var, inlåst i en liten isoleringscell med en 20 centimeter tjock ståldörr med en liten lucka som de kolade in i emellanåt.

Jag visste inte ens varför jag var där. 

Och jag var så rädd att det inte går att beskriva.

Tillslut kom de och öppnade cellen och de skulle börja en intagningsprocedur.

Jag blev pressad att svara på frågor när jag inte ens kunde kommunicera.

Jag satt och gungade fram och tillbaka fram och tillbaka.

De sa åt mig att lämna ett urinprov medans de kollade på, de sa åt mig att ta av mig alla mina kläder, underkläder inkluderat och sedan gå in och ta en dusch medans de såg på.

Efter ett par timmar fick en läkare och chefen  tvungna att flytta mig från slussen och jag skulle in på ett rum.

Jag fick inte mina mediciner och senare på kvällen skule jag bli inlåst på mitt rum där jag inte kom ut ifrån däremot kunde de andra komma in på mitt rum.

Jag var livrädd och satt på en stol och gungade fram och tillbaka, chefen kommer och säger åt dom att dra in mig i isoleringscellen.

Jag var rädd, livrädd. Inte våldsam, bara riktigt rädd.

Väl inne i isoleringscellen så var hallucinationerna så starka att de helt och hållet höll på att ta över.

Men jag minns att den var en kvinna där hon var den som skulle gå ur cellen sist och hon märkte att jag blev mycket lugnare när hon satt där och försökte trösta mig så hon sa att det var lugnt, att hon kunde stanna kvar.

Chefen dock tyckte inte att det var bra så därför lämnades jag instängd där med mina egna vanföreställningar, i en cell som var så liten så liten så liten.

Den dagen var en mardröm, den tiden var en mardröm.

Det var många hemska saker som hände det året. Som har präglat mig så starkt, hela mitt liv faktiskt.

Mitt såkallade liv.

Och jag ser och hör allt detta. Bilder röster dofter och färger.

Det hemsöker mig vartenda dag, varje natt.

Alla de helt kaotiska händelser som detta.

Jag blir så rädd så skör och känner mig så liten så liten.

Lika liten som jag var då, när jag satt där i en okänd stad bland okända människor, helt okapabel att komunicera. 

Så liten att jag knappt existerar, så liten känner jag mig när alla dessa otroligt lätt triggade minnen spökar.

Och katastroferna var så många att det är omöjligt att komma ihåg hur många de var.

Jag vill glömma, men nu är jag bara liten.

Nu är jag rädd.

Rädd och besviken, skrämd över hur man kan komma i kläm i systemet.

Hur barn kan komma i sådan kläm att det iprincip präglar och förstör hela deras liv.

Hela mitt liv och förhoppningsvis inte ditt vis heller.

OSKYLDIGA Barn. 

Fuck my life det här blev ett gnälligt och utdraget inlägg.

Men min hjärna svämmar över av minnen då så många idiotiska saker händer mig på hösten.

Igår var det pappas födelsedag och det var första gången på 4-5 år som han inte behövt hälsa på mig på sjukhuset på sin födelsedag. Det var nära dock att bli en tripp till psykakuten men jag klarade mig.

Nu har vi inträdigt i månaderna som inte existerar. September ocktober november.

För mycket minnen i luften, så skört. labilt.

Jag vet inte hur jag ska klara detta men det måste gå på något sätt.

Lättast hade ju varit att lägga mig i medicinsk koma och sedan väckt mig i förhoppningsvis bättre tider.

Igår åt vi middag på restaurang (eller snarare de åt jag kollade) men i allafall jag tänkte väldigt mycket på Nina, jag saknar henne såklart, det gör ont att förlora nära och kära. Men när vi hade suttit oss ner vid matbordet så började låten "some die young" spelas ur stereon, en låt jag lyssnat på om och om igen efter att hon dog.

Egentligen tror jag inte på tecken och universum och sådant.

Men jag kunde i allafall i stunden önska att det betydde någonting.

Att hon hör oss.

Hösten är fylld av svarta minnen och...död.

Jag brukade alltid älska hösten när jag var liten, och ibland är de fina minnena ofta är det dom som känns svårast ibland. Att inse vad det är man förlorat, och saknar så innerligt, varje dag. En kniv i hjärtat, allt det mörka. Det som gör så ont att man inte ens orkar tänka på det, det blir extra tydligt.

Jag är ledsen, rädd. Ledsen av saknad. Rädd för resultatet, detta.

Hur allt gick så fel. Hur ett så litet litet val kan ändra hela ens liv.

Som kan suga ur livet ur mig. 

Och så sitter jag här ett virrvarr av tankar vilket resulterar i en tomhet.

Overklighetskänslor upp till halsen.

När jag ser mig själv i spegeln så undrar jag, är verkligen detta jag.

Vad har jag gjort, hur kunde det gå så jävla helvetiskt fel.

Jag hade drömmar och visioner, nu dominerar sjukdomen hela mitt liv.

Sorg och sjukdom, vartenda dag, timme och minut.

Visst det finns ju små glimtar av något annat, men det är så underdominerat att det inte ens känns värt att nämna.

Systemet skrämmer mig, hur folk kan komma i kläm.
Och inte bara folk, barn...Barn.

Barn som blir tvungna att uppleva saker som ingen ska behöva uppleva.

Hur systemet kastar en fram och tillbaka, tvärs igenom landet utan någon aning om vart man är påväg.

Tvångsflyttad flera mil från allt man kan kalla en familj.

Och när man väl kommer ut, om man gör det.

Så är det fortfarande lika jävligt som det började, svårare till och med.

Man bäddas in, plåsterbehandling. 

Det fungerar i stunden, men resultaten bryr sig ingen om.

Hospitalisering, instutionallisering, vad man än vill kalla det så är det vidrigt.

Man får ett falskt hopp och tro om sig själv.

När man väl blir utkastad så måste man klara sig själv.

Precis som från början, bara att man är räddare.

Man måste kämpa sig blodig eller lägga sig ner och dö.

Minnen minnen, hemska minnen.

Jag tror knappt att det är sant.
Nej, medicinsk koma...det skulle vara uppskattat just nu.

Och så sitter man här i månaden som inte existerar.

Och folk fortsätter jobba, gå till skolan.

Leva sina liv.

Jag sitter här och skriker desperat, hur kan ni bara glömma.

Hur kan ni gå vidare.

Livet är grymmt och orättvist.

Vidrigt.

Livet sa stopp, och nu går jag i ide.

Mental istid.

 

Jag vill inte behöva acceptera det här.

 

Min bardoms idyll, 

Jag saknar det så.

Så oskyldigt naiva.

Där ondskan inte existerade.

Jag saknar det, jag förstörde det.

 

Ju mer jag pratar ju mindre förstår de.

Kroniskt ensam, ingenting kan fylla upp mig.

Inget varar, inget är konstant.

Tomhet och inre kaos.

hur ska jag våga lita på något/någon igen.

Det är frågan jag frågar mig vartenda gång.

Vartenda gång jag blivit krasch pang och bom övergiven.

När allting rasar inombords.

När folk försöker, försöker förstå, men allt bara blir mer ologiskt ju längre jag tänker på det.

Ältar det.

 

Jag har ett val, men jag har egentligen inget val.

Det kan ju inte fortsätta såhär.

För att tala klarspråk.

Jag är sjuk och jag behöver hjälp, men det är någonting som får mig att känna mig så liten, blottad.

Så jävla bedrövligt liten.

Och jag har det här inom mig, all sorg, saknad och besvikelse.

Alla minnen, alla minnen som gör så djävluskt ont.

Och då fryser jag till is.

Inget kommer ut, men kommer något in?

Vågar jag satsa, på ytterligare en besvikelse.

Jag sluter in mig själv, bakom väggar och murar.

Dit inget kan nå mig.

Där ingen kan skada mig.

Läpparna sluter om varandra och allt känns så absurt.

Vad är det här.

Vad håller jag på med, varför.

Det där varför.

Varför är jag här och inte där jag borde vara.

Där jag skulle vara om inte allt "Det här" hade stormat in i mitt liv.

Mina läppas sluter sig, precis som de gjort förut.

Och nu handlar det inte om tröst, det handlar om flykt.

Och jag är så trött på att fly.

Så innerligt trött.

 

Jag vill bli fri.

 

Missförstådd oälskad. Oönskad?

Det är något i mig som gör så ont, som hindrar mig att leva ett liv.

Ett värdigt och drägligt liv.

Sorg. Viktigt folk som försvunnit från mig för evigt.

Sorgen över mitt liv som blivit tvärs emot allting jag någonsin trodde.

Sjukt, vanskapt, tomt.

Det är nästan så att blommorna vissnar när jag ser på dem.

Vad ska jag göra, hur högt behöver jag skrika?

Ensamhet.

Ensam i mina tankar, demoner, minnen och min syn på världen, varför är allt så grått, svart.

Oförståbart.

Inte ens jag förstår.

Jag försöker låta bli, att tänka älta.

Det blir ändå en enda stor röra.

Ska det här behöva bli en jakt till graven.