Nu är det tre veckor sedan.
Tre tomma veckor sedan du dog lilla skogsälvan <3
Eller sen du blev fri kanske man ska säga?

Jag har sån lust att bara ge upp!
Frustrationen över att det aldrig blir som jag tänkt mig.
Hur många hinder jag än tar mig förbi som kommer de fler och svårare på vägen framför mig.
De ligger och lurar bland buskarna och hoppar fram och tar mig när jag som minst anar det.
Och jag kan inte låta bli att bli lika hjälplös varje gång.
I´m NOT fit for fight.
Men jag behöver kämpa.
Tankarna om att ta livet av mig...Jag kan inte ljuga, dom finns där, dom är starka i stunder.
Ibland tar dom över mig, men istället ´för att handla så lägger jag mig ner och skriker och gråter och fammlar efter hjälp i mörkret.
Efter någon som ska ta min hand dra mig till ytan, prata vett med mig och ruska ut alla dåliga tankar ur mig.
Men jag har ingen här som som vet hur dom ska ta min hand. Ingen som vet hur man pratar vett med mig.
Istället så blir det ytterligare en kamp.
Jag mot Dom.
Jag mot mina innre demoner, mina röster.
Det är jag och Dom.
Jag kommer aldrig låta det bli Vi igen.
Det är Jag...och det är Dom det är så det ska vara, eller?
Nu ska jag ut.
Ut och låta vinden blåsa igenom mitt huvud och ta med sig det den kan.
Låta kylan komma mig nära, för då känner jag att jag lever...eller att jag inte är död i allafall.
Det är skillnad på att leva och leva..att vara död och att inte leva.