Jag hoppas du överlever tills du känner att du kan börja leva. <3
"Jag hoppas du överlever tills du känner att du kan börja leva. <3"
Det var bland de sista orden du sa till mig, och jag saknar dig.
Jag älskar dig, hur kunde du tro att vi skulle älska dig mer som död, som en ängel.
Hur kunde du lämna oss så där utan att avsluta fighten.
Du skulle ju bli "hon som överlevde".
Nu är du hon som är begravd på solnakyrkogård.
Hon som är så saknad att våra hjärtan går itu.
"Alla kan ta sig upp, man måste ju kämpa lite också"
Dom orden sa du länge och ofta, varför skulle du vara ett undantag för din egen regel?
Jag vet ju att du ville leva.
Och det kanske är det som gör så extra ont.
Du ville något mer, du ville göra dig fri från eländet, misären.
Du ville leva, i din lägenhet. Ditt hem, din borg. Dina katter och din bror.
Är det det som gör så extra ont.
För det känns som om jag svek dig, att jag kunde gjort mer.
Du hade en vilja du hade ett mål.
Om jag tagit dig i handen och inte släppt den förens vi var där, då kanske du levt idag.
Om du stod ut en vecka till, en månad till så kanske du levt idag.
Min lilla Isabelle, som förevigt är sexton år.
Du skulle fyllt 19 år i år, precis som jag.
Du skulle ha tagit studenten och du skulle ha gjort det med glans, du skulle ha gjort det så bra.
För när du väl bestämde dig...så fanns det inget i världen som kunde stoppa dig.
Inte ett LVU, inte ett enda socialkontor, ingen jourmamma i världen och definitivt inte en motgång.
Men du bestämde dig faktiskt, och som vanligt så nådde du ditt mål.
Ena månaden var det livet, jag har dina texter jag har dina brev.
Ena månaden var livet allt som gällde och inget kunde gå fel.
Ena månaden hade du klarat dig igenom dina svårigheter och du var starkare än någonsin.
Andra månaden var mörkret så djupt, och du hade hittat en väg ut.
Andra månaden så brast mitt hjärta ihop, och du sände mig ner i en avgund.
Andra månaden så nådde du ditt mål, ett ny gammalt mål, ditt sista mål.
Andra månaden så avslutade du ditt liv med en snara kring din hals.
Andra månaden så sjönk jag i kvicksand, och kippade efter luft.
För du lämnade mig, och Isabelle. Den sorgen förstörde mig...återigen.
Jag hälsar på din grav, med en blomma och ett ljus. Jag ser på ditt kollage och i ramen finns ditt kort.
Men du har gått vidare, och lämnat din sorg i våra händer.
Du lider inte nu, istället lider vi som blev lämnade kvar.
Och din död den är så fylld med skuld.
Jag älskar dig Isabelle, min lilla änglaflicka.
Men jag älskade dig mer, som min bäste vän som en flicka med en kropp.
Jag älskade dig, när du var mig nära. När du var min skogsälva, mitt maskrosbarn.
Du växte upp genom asfalten, men du växte för högt för fort och föll pladask.
Föll så hårt att du dog.
Isabelle, jag önskade att vi kunde ha blivit gamla och grå tillsammans, men jag fortsätter växa...och du förblir 16 år.
Den ena månaden, innan allt och alla bröt ihop.
Den ena månaden, du skulle ha lyssnat på dina egna ord, du var så jävla klok:
"Nu är jag 16 år och började gymnasiet idag, starkare än någonsin.
"Nu är jag 16 år och började gymnasiet idag, starkare än någonsin.
Jag har en egen lägenhet med två kattungar. Äntligen, det var detta jag ville.
Jag förstår inte hur jag lyckades övertyga världen om att alla kan ta sig UPP, inklusive lilla trasiga Isabelle.
Jag fick behandlingshemmet att tro på mig.
Jag fick socialtjänsten att tro på mig.
Jag fick länsrätten/socialnämden att tro på mig.
Och jag har vuxit så mycket, blivit så stark. Jag behövde bara få chansen, och sedan bestämma mig.
Om du verkligen vill någonting, ska du kämpa med alla krafter du inte ens trodde du hade.
När jag sitter här med två kattungar som springer omkring, så känner jag i hjärtat att det var fucking värt det. Det är ödet, jag skulle inte ta livet av mig utan blev räddad av en anledning."
Jag förstår inte hur jag lyckades övertyga världen om att alla kan ta sig UPP, inklusive lilla trasiga Isabelle.
Jag fick behandlingshemmet att tro på mig.
Jag fick socialtjänsten att tro på mig.
Jag fick länsrätten/socialnämden att tro på mig.
Och jag har vuxit så mycket, blivit så stark. Jag behövde bara få chansen, och sedan bestämma mig.
Om du verkligen vill någonting, ska du kämpa med alla krafter du inte ens trodde du hade.
När jag sitter här med två kattungar som springer omkring, så känner jag i hjärtat att det var fucking värt det. Det är ödet, jag skulle inte ta livet av mig utan blev räddad av en anledning."
Kommentarer
Trackback
