Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd att fastna här.

Det gör så ont att tänka, på vad det egentligen skulle ha blivit av mig.
Vad jag egentligen skulle uppnåt.
Det skulle ju inte gå fel, det är klart att jag inte ville det här.
Det gör så ont att tänka, att så små banala val har vänt mitt liv upp och ned.
Det gör ont att minnas, att andas, att ens orka existera.
Men jag måste, jag måste vinna över det här.
Och jag måste göra det för min skull, ingen annan.
Jag vill inte leva för andras skull, jag vill sträva efter mina egna ambitioner och val.
Inte deras, inte någon annans.
Bara mina.
Men just nu gör det bara ont att tänka.
Jag är så långt fram i tiden, eller alldeles för långt bak.
Jag vill glömma, göra ett bokslut, gå vidare.
Lämna det och dom bakom mig.
Jag vill uppnå något.
Jag vill uppnå mina mål.
Jag vill leva ett fritt liv, inte styrt av ångest, inte styrt av rädsla, inte styrt av sorg.
Jag vill leva ett så "normalt" liv som jag kan, med mina problem och brister.
Med min bakgrund eller mitt bagage som de så fint kallar det.
Jag vill gå vidare, jag vill inte vara kvar där.
Jag vill gå vidare, gå vidare och aldrig vända mig om igen.
Rädslan.
Den där rädslan som styr mig, den klarar jag mig utan.
Jag behöver den inte, men hur jag än vrider och vänder på saker så verkar den inte vilja lämna mig.
"life is not a race,
but a journey to be savoured,
each step of the way.
Yesterday is history,
tomorrow is a mystery,
and today is a gift."
Fasiken vad tungt det känns just nu.
Frustrerande omotiverad.
Men ändå målmedveten.
Ja, det är tungt.
Ja, jag är rädd att satsa igen, att lita på någon.
Men jag måste, jag har inget val.
Jag kan inte vara kvar här, det går jag inte med på.
Jag måste här ifrån.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0