Leva ett liv inte vinna ett krig.



Jag gillar inte direkt att prata om diagnoser.
Jag vill inte få någon slags stämpel i pannan så att säga.
Jag är inte mina sjukdomar, men sedan är det väldigt svårt (läs:omöjligt) att dela på mig och sjukdomen.
För jag är faktiskt sjuk, och det kommer jag fortsätta vara.
Jag kommer aldrig bli "frisk" och det är något jag får acceptera och lära mig mer och mer att leva med det.
Jag vet att det är ytterst få människor som läser min blogg, vilket är skönt ibland.
Jag får en större yttrande frihet, samtidigt som det känns som om jag talat ut eller pratat med någon.
Det som är gränsfall på vad jag egentligen vill dela med mig av.
Mest är det min sorg och vrede och min frustration över att saker inte går som jag tänkt mig, eller någon tänkt sig.
Jag har varit med om mycket, jag har haft många turbulenta år.
Jag vet inte om folk undrar, pratar "bakom ryggen" på mig, troligtvis inte men det är en känsla jag får.
Att folk spekulerar.
Så här är det, jag tycker inte om att säga att jag LIDER av någon sjukdom (även om det är det jag gör),
Så jag försöker se det såhär jag LEVER MED Olika psykiska sjukdomar och syndrom.
Kroniska samt övergående.
Jag har i grund och botten Aspergers syndrom och Bipolär (typ 2).
Och sedan av många olika anledningar så har jag PTSD ( post-traumatiskt-stress-syndrom)
samt EiPS (dvs emetionell instabil personlighetsstörning, även kallat borderline)
Det är väll de största "problemen" i mitt sätt att vara.
Jag brukar se det som att, jag är inte mina sjukdomar. De är en del av min personlighet.
Mitt sätt att vara mitt sätt att tänka, reagera, förstå och bli missförstådd.
Utöver de så har jag vad man säger mer eler mindre övergående problematik av olika svårighetsgrad
med tvångstankar, tics, depressioner, manier och psykoser, självskade beteende och aggressions problem, dissociativt syndrom, selektiv mutism, bulimiker osv.
Och gud vet vad.
Om jag säger så här.
Det är mycke, det är rörigt, det är det jag känner det är det jag ser.
Diagnoserna struntar jag i, så länge de inte kan hjälpa mig att bli hjälpt.
Via olika medicinska och terapeutiska behandlingar.


Mitt liv är en resa, i tid och rum. I motgång och framgång.
Men jag har en sak, en sak som är väldigt viktig, jag har en vilja.
En stark vilja efter någonting bättre, och jag är envis kan jag lova er.
Jag ska klara det, någon dag.
(Nu citerar jag anna kåver)
"Jag ska leva ett liv, inte vinna ett krig"
Och jag har frihet i blicken.
Jag kan inte minnas hur det känns att ha en-två dagar utan ångest och hinder och mediciner hit och dit.
Jag kan inte minnas hur det är att må bra, att vara frisk.
Så jag har ett mål som jag inte vet vad det innebär.
Och det är läskigt, det är svårt och åtminstonde en gång var dag vill jag bara lägga mig ner och ge upp.
Tankarna snurrar och minnena skräms och gör ont.
Men jag vill, jag vill verkligen vara "Hon som överlevde".
(Och det ska jag se till att bli, hur fördjävligt allting än känns, hur gärna jag än vill dö ibland)

Det var en del av min problematik.
I alla fall det som står skrivet på papper.
Men det är inte den jag är, för jag är jag.
Och mig kan dom inte förvandla till nån sjukdom.
(I alla fall inte idag)



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0