Stoppa pressarna, jag skulle vilja meddela att: Jag tror det var något som förstörde mitt liv.

Mitt humör svänger som en jävla berg-och-dal-bana på tjack. typ.
Men jag skulle vilja meddela er.
Att jag hatar er på riktigt.
Om ni förstörde mitt liv eller ej, det tål att tänkas igenom.
Men jag kan meddela er.
Vart enda en utav er.
Att ni gjorde det fan inte lättare för mig.
Ja ni förstörde mig på sätt och vis.
Även om ni inte tar åt er, era ytliga subbor.
Så hoppas jag att ni tänker, och lider.
För allt ni sa, allt ni gjorde, allt som ej kan göras ogjort.
Att ni svek mig, att ni lämnade mig på riktigt.
För allt ni gjorde, och även för allt ni inte gjort.
Att ni undvikit, skjutit ifrån det.
Att ni inte sa emot.
Att ni lät det gå så långt, att ni inte tog emot.
Att ni inte tog emot mig när jag föll och föll och föll.
Mitt liv förvandlades till en mardröm.
Alll dessa jävla helvetesår, de har förstört mig, ni kan inte få något ogjort.
Jag kan inte få något ogjort, och att ni lämnade mig, ni svek mig.
Ni svek mig på riktigt.
Jag har ont nu, det gör ont att andas, det gör ont att tänka.
Det gör ont att tänka på hur mitt liv egentligen skulle sett ut nu.
Att jag skulle tagit studenten, åka på utlandssemestrar,ta körkort, vara snygg och smart och helt frisk.
Jag skulle sitta på bussen alla tidiga morgonar, för att hinna till skolan.
För att leva ett liv.
(Inte vinna ett krig, som Anna Kåver så fint formulerar det)
Jag skulle inte ha behövt alla behandlingar och mediciner.
Allt våld och alla skrik.
Alla trauman och minnen som förfryser mig.
Förvandlar mig till is.
Ni ytliga jävlar, fortsätt med era meningslösa liv.
Fortsätt vara så lyckliga och ungdomliga, så falska, ja även om ni inte rört mig så har ni då inte hjälpt mig ett skit.
Jag tycker synd om er, samtidigt som jag avundas er.
Jag avundas era ytliga liv.
Där ångest betyder en dålig hår-dag eller stress inför ett prov.
Att ni inte sett mörkret, blivit bortförd.
Att ni inte anat, sett eller fastnat i dess djup.
Ja, jag är avundsjuk. Men samtidigt så arg.
Jag hatar att jag älskar det.
Jag önskar att jag bara kunde gått vidare, att någon tagit mig i handen.
I stället startades ett krig.

Klasskamrater är ett ytterst dåligt uttryck.
Vi kanske var en klass, kanske trodde vi var kamrater.
Men seriöst.
Ni var min klass, och det vill jag glömma.
Ni lådsades vara mina kamrater.
Men vad ska man ha kamrater till.
Ni lådsades säkert att ni inte såg nått.

Fan.
Jag önskar att ni känner smärtan.
Att ni faktiskt tänker på allt ni gjort och allt ni inte gjort.
Jag hoppas att den tanken förföljer er någonstans där bak.
Jag hoppas att ni skäms, jag kallar ingen av er för min kamrat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0