I morgon är det din dag igen.

Dagen då du försvann.

Dagen då allt levande i mig på ett sätt dog.

Jag saknar dig än, jag undrar om du kan höra mig.

Jag undrar om du kan se mig, höra mina tankar i från skyn.

Men jag vet att du är borta, även om jag lådsas annat ibland.

Du är död nu, jag vet det.

Jag önskar att jag inte visste ibland.

Det är smärtsamt och jag frågr mig själv gång på gång.

Varför tog de dig, du som ville leva.

Vi närmade oss kaos-artat din undergång.

Du är inte den första jag förlorat, och troligtvis inte den sista.

Men det spelar ingen roll, för det gör så satans jävla ont att förlora något vart enda gång.

Jag ältar och grubblar.

Inte blir jag klokare, inte känns det nå bättre.

Det blir rörigare, i tankar känslor min hjärna.

Jag saknar dig, det vet du, det om något talade jag om.

Jag viskade i ditt öra; du är värdefull och jag älskar dig, glöm aldrig bort det, aldrig aldrig.





Glöm allt jag sagt jag förstår ej, kommer troligtvis aldrig det göra.