Vardagen är ur sina gängor, helt och hållet.
Nu sitter jag med denna djävulska ångest.

Hon är orolig och bekymrad, det gör mig rädd.

För hon är den starka av oss, det är hon som aldrig är rädd,

Hon som vet hur saker ska lösas, hon som har lagen på sin sida.

Jag vet inte vad som kommer hända med mig.

Jag har haft en plats på vartenda dagbehandling i stockholm.

Jag har var på HVB-hem och det vill jag inte, det vill jag inte mer.

Det enda fungerande i min vardag är min kontakt med öppenvården och avdelningen.

Flyttas jag till ett HVB-hem så blir jag av med det.

Och vad säger hon finns kvar, lss-boende, gruppboende, 

Vlket skulle innebära att jag återigen blir tvungen att splittras ifrån min familj, mina föräldrar, hundarna.

Jag är rädd nu, för det känns som om allt hänger på mig nu.

Om jag ska vara ärlig så är jag inte van att göra dessa beslut.

De brukar bli tagna åt mig.

LVU, LPT, tvångsvårdad hit och inlåst dit, kastad landet runt.

Det kanske inte finns någon lösning, det ser inte lovande ut.

Och denna ångest sliter mig i stycken.

"Vi tar det senare" "Det behöver vi inte tänka på nu, vi tar det då"

Och nu är det DÅ. Och jag har inte en enda jävla aning om vad som ska hända och hur saker ska lösa sig.

Nu är det "Då" och jag har ingen jävla aning.

Jag kan inte lösa världens alla problem, inte ens mina egna.

Och det gör ont nu, jag är rädd och känner mig lika utelämnad ensam och förvirrad som när jag var 13-14 år gammal och min rätt var helt borttagen från mig.

Hade jag haft svaret på detta så hade jag inte suttit här nu, men det gör jag och jag har ingen jäkla aning.

Ingen alls.

Jag är rädd.

Pratar jag ett helt annat språk, förstår de inte. 

Är jag en utomjording?