Tomheten när de jag aldrig skulle lämna min plötsligt inte håller min hand längre.

Rädslan när man måste välja en väg, men alla vägar leder längre in.

När man har något så fint, och inser att man aldrig kommer fyllas upp igen.

När allt har varit så kaotiskt att verkligheten är så satans smärtsam och overkligt att man inte längra vet vem man är.

När varje känsla, intryck uttryck möte vindpust andetag. 

När allt känns så mycket att man bara vill skrika rätt ut.

Och när man söker efter ett råd, från sig själv, men allt bara är trasigt.

Så trasigt att det känns som om jag aldrig kommer att bli hel igen.

När man blir till ett skal.

Ett tomt skal, och jag tvekar på mig själv.

Kan någon fylla min tomhet.

Från alla de så lämnat mig, övergivit mig eller hittat något bättre på vägen.

När allt som en gång var mitt liv, mitt allt. Mig.

När jag undrar hur fan jag kom hit och vad jag gör här.

Jag har ett bottenlöst hål i mig, och det är nog bäst att dra sig undan.

Jag vill inte skymma världen med mitt mörker,jag vill inte skada någon något med all min smärta.

Att ge upp känns så lätt.

Men jag vill inte lägga min sorg i era händer,

Jag vill inte skjunka till den nivån, till den egoistiska vägen.

Nödutgången.