Jag är bitter och jag mår så vidrigt dåligt just nu.

Ni kan inte ana hur många gånger jag bara vill peka finger åt världen, klippa alla band.

Och vara mig själv så som jag käns ämnad att vara...ensam.

Ofta undrar jag om jag kommer från en annan planet,

En utomjording som pratar ett språk som ingen kan förstå.

Jag är rädd, jag är rädd för tiden.

Jag är rädd för sorgen.

Att jag kommer sittadär om trettio år alldeles ensam i total förnekelse.

Jag är rädd för jag kan inte se någon framtid.

Och framtiden är ingenting jag vill se.

Jag klarar inte av att anpassa mig, finna nya sätt att se.

Jag har kämpat i så många år att jag börjar undra, åt vilket håll kämpar jag egentligen?

Mot framtiden, eller bryter jag bara ner mig själv.

Jag klarar inte av för mycket ansvar, eller är jag bara feg.

Jag kan inte lämna huset utan att någon håller min hand, men vad ska jag göra när det inte finns någons hand att hålla mer.

Vardagen är kaotisk, för en existerar inte i min värld.

Men jag ger upp nu jag slutar.

Jag anropar jorden men ingen svarar mer.

Fäller jag krokben för mig själv, eller är det detta jag var menad att bli.

Det går inte, Säg ifrån nu! (Jag orkar inte mer)

Jag är rädd för minnena, hände verkligen allt detta mig.

Jag var ju ett "underbarn", nu är jag endast underlig.