1/2-2012 Känns som om hjärtat mitt exploderat och lämnat ett massivt hål i krater form

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Hon är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Hon var vårt norr, söder, väst och öst,
vår arbetsvecka och vår söndagströst,
vår dag, vår afton, vårt tal, vår sång;
vi visste inte att det skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll. (W. H. Auden)

Vila i frid nu. Vila i frid.

Det känns så ofattbart, även fast det var så väntat.

Jag har vart med om det här förut.

Och man kan aldrig förbereda sig för något sådant här , även om man tror det.

Jag vet inte vem jag är idag.