Det har gått så fort nu.

I torsdags var du uppe och gick på sjukhuset.

Du ville ha pizza, vi åt tillsammans allihopa.

Inträngda i en liten hård landstings soffa.

Men du var vaken, du pratade med oss.

En bit av DIG lös igenom sjukdomen.

Sen rasade allt igen.

Vi har suttit och vakat vid din säng i timmar idag.

Men du sov bara.

Du var inte vid medvetande.

Det gick inte att prata med dig.

Du kunde inte röra dig. Du har fått en luftmadrass som om fördelar din tyngd så att du inte ska få liggsår.

Du andades så tungt, hjärtat kämpade på för fullt.

Jag blir så rädd av att se dig såhär.

Det har gått så jätte fort.

Det här är värre än vad jag någonsin kunnat förbereda mig på.

Du försvinner bort från oss nu.

Du har alltid varit så envis, sådan stor vilja.

Fart och fläkt.

Nu är du plötsligt så sjuk, så bräcklig.

Det är inte mycket kvar av dig.

Jag vågade knappt somna igår natt.

Jag var rädd att de skulle ringa från sjukhuset,

och att jag skulle missa det.

Fan. Det här är svårt för mig att bära