23/2-2012 Highway to hell.

Ok. Andas. Andas. Andas.
Nu kommer det.
Orättvisan. Hatet. Avundsjukan.
Jag vill inte. Jag vill inte vara sjuk.
Jag vill bara vara normal.
Inom de rimliga gränserna.
Accepterad.
Göra alla sådanna vanliga saker.
Känna verkligen känna att jag har en vän.
Någon som bryr sig.
Någon som skulle sakna mig om jag dog.
På riktigt.
För kärlek är ett ord använt alldeles för många gånger.
Jag vill att någon verkligen ska älska mig med alla mina fel och brister.
Jag vill kunna älska mig själv.
Åtminstonde gilla mig själv lite.
Nej ok åtminstonde kunna acceptera att jag är...som jag är.
Fast jag vill inte vara som jag är, jag vill vara bättre, starkare.
Jag vill att mitt liv bara skulle ha fortsatt mot framgång utan att stanna och se mig om,
men istället gick det bara ut för mer och mer och mer.
Tills jag nådde en botten.
Och då bara grävde jag mig djupare ner.
Och nu är jag som jag är,
begravd i mina egna sorger och andras med för den delen.
Jag sjunker i kvicksand och det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar för att ta mig upp.
Highway to hell...Typ.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0