Saker gör så ont och jag är så förvirrad.

Du är borta nu.

Du kommer inte tillbaka.

Allt gick så snabbt på slutet.

Det är så svårt att förstå.

Men det är ännu svårare att se.

Jag har sett dig lida av förfärliga smärtor, jag har sett din ångest,

kännt din frustration, sett din rädsla.

Dina tårar.

Jag har sett dig försvinna ifrån mig, och det har vart så oerhört smärtsamt, då jag vetat att det finns ingenting jag kan göra, jag kunde inte hela dig, jag kunde inte få dig frisk, utan jag kunde bara sitta där och hålla dig i handen medans du tynade bort.

och sedan ca kl 8 på morgonen den 1:a februari så tog du ditt sista andetag, det vi väntat på.

Det vi fasat för att se, men ändå velat dela med dig.

Nu var inte jag där när du dog, Rob var där och höll dig i handen.

Sedan åkte vi alla in till sjukhuset och de gick upp för att "kolla" på dig.

Jag ville/vågade inte. Samma sak var det när Opa dog.

Och samma ånger kännde jag efter båda dessa gånger.

Jag hade velat gå upp dit, medans du fortfarande var varm,

säga farväl. För jag skulle ju träffat dig på eftermiddagen, nu blev det inte så.

Så jag känner på något vis att jag inte fick ge dig det farväl jag önskat.

Jag skulle ha gått upp till avdelningen, som jag gjort varje dag.

Och jag skulle pussa dig på pannan medans du sov, som varje dag.

Fast nu skulle du inte kisa med ögonen och le.

Nu skulle du ha varit död.

Och det skrämde mig, så jag kunde helt enkelt inte ge dig en sista farväl puss.