Kännde mig övervakad och försökte bli lugnad genom att de sa till mig att det endast ar paranoida vanföreställningar.

Jag välte möbler och skrek så högt jag kunde.

I mitt huvud knackade polisen på dörren.

Och min älskling, jag såg henne.

Jag såg (i mitt huvud) Min älskade vän hänga där i taket, ryckande, krampande och hon stirrade på mig och sa:

"Du kunde gjort mer, varför räddade du mig inte.

Du kunde ha stoppat det här, alltså är det ditt fel. Allt som hänt dig, och allt som hänt mig är ditt fel.

Du har mitt blod på dina händer.

Du gjorde ingenting, och det var detta ingenting som fick mig att ta steget.

Att hoppa och bli buren av snaran."

Jag var så rädd så rädd.

Jag är väldigt rädd av mig.

Men detta fick skräcken, skulden, skammen, förföljelsen att ta över.

Jag fick inte mycket sömn denna natt kan jag lova.

Det var en levande mardröm.

Och känslorna blev för svåra att hantera att jag började dissociera.

Någonting jag har en tendens att göra.

Och det gjorde ingenting bättre.