Lådsas att livet inte är misär.

Allt som inte känns bra eller påminner om sådant stängs ute,

Tränger bort, dränker det.

Den här månaden har varit, fruktansvärd.

De senaste och inte längre så senaste åren har vart hemska och omtumlande.

Jag har gått från att vara en smått missanpassad och udda person, frisk, delvis accepterad, haft mina ensamma stunder.

Till detta.

Vem fan är jag.

Jag vill inte vara dethär.

Jag är sjuk, har blivit mer vanvårdad än vårdad av sjukvården.

Hunsad fram och tillbaka.

Helt tappat bort mig själv.

Visst det finns folk som har det värre, men det hjälper inte mig.

Det finns alltid någon som har det värre.

För smärta och lidande är inget man kan mäta.

En persons smärta kan vara en annan pesons glädje.

Så jag vill inte att någon ska komma med "Tänk på barnen i biaffra ditt otacksamma mongo" ungefär.

Större delen av tiden så lever jag i en...mardröm.

Vart vill jag komma med saken, jag vet inte riktigt.

Kanske något som jag mår bra, fast egentligen så är detta en början på att må piss, det är bara det att jag inte vet om det, det vet däremot folk i min omgivning om.

När jag känner att jag börjar må lite bra, så börjar jag egentligen tippa över.

What to do what to do.

Jag tränger bort en sorg ett lidande, någonting what ever.

Jag bryr mig inte.

Det jag egentligen vill få ur mig är. Hjälp. Jag tror jag behöver hjälp.

Och Tack för idag, det gjorde mitt hjärta lite varmare, min tanke lite spriddare.

Nu ska jag bara se till så att jag inte överhettas och mina tankar sprids med vinden, och framförallt se till att hålla mig borta från gatorna så jag inte blir upp plockad av statligt anställda lönnmördare, i folkmun kända som möjligtvis poliser med blå ljus och pling plong läkare. typ.

What evaaar!

Ok, dags för ett par chill-pills (lagligt förskrivna) och en cigg, eller två.