Och min kära moder vile köra in mig till psykakuten.

Jag var så arg, sår jävla arg på att livet ska vara så orättvist.

På att mitt liv gick käpprätt åt helvete så fort och för att jag aldrig mer kommer att kunna vara den glada och hela Patricia jag en gång var. Att jag aldrig mer kommer bli mig själv igen.

För allt är förstört.

Över att jag förlorar gång på gång.

Jag skrek och sparkade i väggarna och möblerna (var i min rökruta).

Fick panikångest attacken från helvetet och grät hysteriskt i 1 ½ timme.

Allt gjorde så ont, jag föll ihop i en liten hög på golvet och grät så att jag knappt kunde andas och vred mig i smärtor.

Jag kunde inte sluta gråta, det var hemskt.

Jag ville bara dö.

"Ingenting spelar någon roll längre, ingenting."

20 mg stesolid, 100 mg nozinan, 400 mg seroquel, 50 mg propavan, 100 mg lergigan forte och 10 mg nitrazepam senare så kunde jag lugna ned mig.

Men det tog tid, och det var så smärtsamt alltihop att jag nästan svimmade.

Idag så har vi varit och tömt min fasters lägenhet.

Och jag fick hennes filt, och det elektriska ljuset+ lite fler saker.

Nej fy satan, jag orkar inte känna mer.