Tvivel

Nu är jag hemma på permission.
Jag åkte direkt från begravningnen till 51:an.
Jag klev in i kapellet och där låg din kista.
En vit kista med lila rosor som slingrade sig kring den.
Längst fram på kistan stod det en liten vit leksakshäst och 9 röda hjärt paljetter.
När vi städade ut din lägenhet så öppnade vi fönstret och blåste ut dom där hjärtpaljetterna,
tillslut var dom överallt och dom följdee med oss under skorna in i vårat hus.
Begravningen var hemsk, fin men hemsk.
Jag satt på första raden och grät så att jag knappt kunde andas.
Vi hade ingen bild på dig där.
Och sen spann tankarna iväg, hur ser du ut när du ligger där i.
Är det verkligen du.
Jag liksom stängde av, föreställde mig dig i kistan men även Isabelle (då jag inte fick gå på hennes begravning).
Fast mest av allt så önskade jag att det var jag som låg i den där kistan och att du fick leva.
För jag veta att du ville leva, du ville verkligen leva.
Till skillnad från vissa andra...
Snart ska jag tillbaka till avdelningen igen, och på måndag blir jag utskriven.
Jag känner mig tom på ord så det blir bara ett:
punkt. slut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0