02/02-2012 Kan livet någonsin gå vidare?

Jg hatar det här. Jag verkligen hatar det här.
Jag är så tom inuti, fylld med stora hål.
Jag har släpat mig runt som en zombie idag.
Men jag önskar jag kunde känna.
Ibland hugger något till i mig, som en kniv eller ett basebollträ för den delen.
Jag vet inte vad det där huggandet är för känsla.
En 2 sekunders Panik attack, möjligt vis.
Jag pratade med K idag (min sjuksyrra).
Jag sa att jag var så avundsjuk på de övriga i min familj,
för dom har en sak jag avundas.
Dom har tron, dom kan tro.
De kan tro på en himmel, att du är där med din pappa och dina hästar, att du har det bra.
Att du är på en bättre plats.
När jag försöker tro, så inser jag tillslut att det ända jag gör är att lura mig själv.
Jag vet vart du är.
Du är på bårhuset, du är kall, du är död.
K försökte förklara för mig att det är bara skalet av dig, du var ju en personlighet, du hade en vilja och att det var det som verkligen var du och inte skalet som ligger på bårhuset.
Det är lite lättare för mig att ta till mig, men egentligen så är jag för logisk för mitt eget bästa.
För din personlighet styrdes av din hjärna, dina elektroner och nerver och vener och fan vet allt vad som finns i kroppen.
Och nu är det dött.
Men du, jag ska lura mig själv idag för det vet jag att du skulle viljat att jag gjorde.
Jag blickar in i det levande ljuset.
Lågorna fladdrar i rummet.
Och det är du.
Det är du som visar att du finns här.
Precis som den där hemska dagen då jag fick reda på att Isabelle hade dött.
Då satte jag ute i rökrutan in till natten och vindspelet klingade och då lät jag mig själ tro att det var du som försökte visa att du fortfarande fanns, att du inte var borta.
Idag får jag lura mig själv, det får jag göra en tid framöver.
Men om jag lurar mig själv för länge så faller jag på eget grepp, då blir den den himlen och den där friden något att längta till, då vill jag dit och träffa er igen, vara med er prata med er se era hjärtan slå.
För hur var det, i himmlen lever man i lugn?
Nej sudda sudda bort det.
Så här är det: Nina du är död, du är på bårhuset. Isabelle du är död, och din aska ligger i en urna (och jag försöker att radera bilden av hur de gör dig till aska ur min fantasi) du har en grav och dit går jag och lägger blommor och sjunger en sång . Opa (farfar) Du är också död, även du i en urna, men du är spridd med vinden så jag vet inte vart du är, du är nog "ett med naturen" så att säga.
Ni är alla döda och era kroppar omhändertagna på ett eller annat sätt, thats it, det är fakta och inte jag som är en kallhjärtad psykopat. Det är sanningen och sanningen är hård ibland(för det mesta).
Men en sak är helt säkert, erat minne, minnet av er kommer fortsätta leva i oss alla som kännt någon av er.
Jag minns det bra, det roliga knasiga men även det dåliga.
Så ni lever på ett sätt, ni lever vidare i mig och många andra. I våra minnen, som är kopplade till resten av vår kropp, hjärtat inkluderat.
Och ni kommer leva i många år till, i flera generationer. Om jag får barn så kommer de få höra om alla dessa personer, som jag älskade av hela mitt hjärta. Ni finns kvar där, i huvudet mitt. För jag har ett väldigt gott minne. Och minnet av er lever vidare med mig.
Vila i frid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0